Hoppa till huvudinnehållet

Tack för ljuset över fälten

Publicerad:
Krönikören har tillbringat kvällarna med att läsa en tegelsten om proggbandet Träd Gräs och Stenar, här i 2019 års tappning. Torbjörn Abelli, Thomas Mera Gartz, Jakob Sjöholm och Bo Anders Persson.
Krönikören har tillbringat kvällarna med att läsa en tegelsten om proggbandet Träd Gräs och Stenar, här i 2019 års tappning. Torbjörn Abelli, Thomas Mera Gartz, Jakob Sjöholm och Bo Anders Persson. Foto: Janna Sjöholm

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Tack för ljuset över fälten. De underbara orden såg jag ingraverade på en bondes gravsten på Lysviks kyrkogård.

Enkelt men fullödigt – och jag blev med ens lika gripen som hade det varit Cavaradossis Sången till livet i Puccinis Tosca. E lucevan le stelle… Ed olezzava la terra… ”Och stjärnorna blänkte… Och jorden doftade…”

Tosca iscensätts förresten inom kort på Värmlandsoperan. Och: med Romfödda Daniela Musca som dirigent torde det bli italiensk glöd i musiken.

I höst är det 130 år sedan Karlstads teater- och operahus invigdes och Gustaf Fröding bidrog med sin högtidliga prolog. Arkitekten, Axel Johan Anderberg, ritade för övrigt – utöver Stockholmsoperan – flera av Sveriges vackraste teaterhus. Som förebild lär han ha haft Schinkels mindre svulstiga konserthus i Berlin; en av den tyska huvudstadens mest stilrena byggnader i nyantik.

Nyligen var jag på lunchkonsert i Sunne kyrka; också den ritad av en av det sena 1800-talets mest kända svenska arkitekter, nämligen Värmlandsfödde Adrian Peterson: upphovsman till ett 30-tal kyrkor, bland annat dem i Fryksände, Grebbestad och Lysekil.

Organist Ragnhild Pettersson framförde så inlevelsefullt Bjarne Slögedals känslomättade variationer att jag faktiskt tårögd kom ut i dagsljuset – där björkarna blänkte i guld. Och vyerna längs vägen tillbaka mot Lysvik: lika hänförande som nyss orgelverkets forte-variationer.

Om kvällarna har jag läst i en nyutkommen tegelstensbok (Dokument press) om ett av det svenska 70-talets mest säregna proggband, ”Träd, gräs och stenar”. Ett kilotungt äreminne över grönavågenrörelsen och det tidiga 70-talets radikala klimat, då de ungas tro på en annorlunda värld var nästintill oändlig.

Fantastiska helsidesfoton speglar utopier och svärmiskt grönavågenliv i Likenäs… Nyodlarromantik, väldiga bergshöjder strimlade av kalhyggen. Kollektivmedlemmar som ser ut som apacheindianer – eller som statister i en filmatisering av Raskens. Man spelar gitarr, dansar, diskuterar politik, kupar potatisland, äter makrobiotiskt.

Mycket påminner om Lukas Moodyssons Tillsammans. Nyligen såg jag uppföljarfilmen, ”Tillsammans 99”, fylld av Värmlandsreferenser.

Paret framför mig i Torsbybiografen säger sig ha många vänner som här i trakten levat i 70-talskollektiv men som nu gjort karriär – precis som flera av filmens gestalter.

Med epilogens Janis Joplin-stycke ringande i öronen far jag åter mot Lysvik, omgiven av magiskt undersken från snöljusa skymningsfält.

Tack, vinter, för ditt ljus över fälten.

Björn Erik Gustavsson

Artikeltaggar

Adrian C. PetersonBerlinFryksände distriktGustaf FrödingKyrkogårdarKyrkorLukas MoodyssonLysvikMusikRagnhild PetterssonSunne kyrkaSång