Jag brukar inte klaga, men förra vintern var besvärlig. Som pendlare kör jag mycket bil och på något sätt verkade vädret och mina vinterdäck ha pratat ihop sig. Jag skulle inte känna mig trygg. Jag skulle påminnas om att bilen när som helst kunde kränga till och kasta sig av vägen utan att jag hade någon som helst möjlighet att styra vad som hände.
Känslan kulminerade när jag skulle åka en tur till Sälenfjällen. På höjderna mellan Värnäskorset och Malung for mitt ekipage omkring som ett mastbrutet skepp på ett stormande hav. På kuppen blev jag lätt religiös och var inte mitt ateistiska jag igen förrän jag någorlunda stabilt kunde puttra 66:an fram genom Lima.
Naturligtvis försökte jag åtgärda problemet. Felsökningen var omfattande. Däckens beskaffenhet och lufttryck skärskådades, allehanda hjulnära mojänger granskades och både riktiga och självutnämnda experter kom med sina utlåtanden. Men inget hjälpte. Förrän sommardäcken kom på igen.
Nu visade det sig att nämnda däck inte var bättre än att jag under sensommaren fick mitt livs första bildäckspunktering. Både bilen och jag blev snea och fick vackert stanna i ingenmans land mellan kommunskultarna för Sunne respektive Kil. Reservdäcket som jag trodde jag hade hade jag inte. Så det blev bärgare till däckfirma som satte på ett nytt däck och passade på att klaga på de tre andra. ”De där sommardäcken kan du inte ha, vet du”. Klipp till första snön, bokning av byte till vinterdäck vilket var genomfört lagom tills att snön försvunnit igen. Och den här däckfirman sa glatt: ”Det är inget fel på de här sommardäcken, vet du”. Vem ska man lita på?
Den här typen av tvivel bromsar också mina planer på att eventuellt byta bil. Jag blir säkert bara lurad.
Därför överväger jag nu att börja åka tåg. Men min bild av den värmländska kollektivtrafiken är ungefär den här; ska du åka tåg, går inte tåget utan det blir buss och går inte bussen blir du ihopbunden med andra resenärer med buntband och slängs upp på en öppen gallerkärra bakom en hostande A-traktor och kommer till jobbet en kvart efter att du skulle ha slutat. Jag vet att det inte stämmer helt och fullt men det är ändå en spärr att komma över. Så jag vet inte riktigt.
Men om tåget verkligen går ser jag många fördelar. Både ekonomiska, säkerhetsmässiga, motion till och från tåget och att man, vid behov, kan jobba på väg till jobbet.
Så visst, en del gamla vanor är till för att brytas. Det är aldrig för sent att byta spår.