Hon är ett av det litterära Sveriges största namn, men när Agneta Pleijel gästade Litteraturfestivalen på Mårbacka blev det tydligt att framgång och självförtroende inte alltid följs åt.
– Det var med en viss bävan man tog det här ordet i sin mun, säger hon om att våga kalla sig författare.
Författargiganten Agneta Pleijels framträdande var en av höjdpunkterna på Litteraturfestivalen på Mårbacka i helgen. Hon debuterade redan 1970 med en pjäs och med en diktsamling 1981. Hon har en lång rad romaner, men även pjäser, på sin verkslista.
I höst är hon aktuell med sista delen i sin kritikerrosade, självbiografiska romantrilogi.
Det har blivit många utmärkelser och goda recensioner genom åren, men att över huvud taget kalla sig författare kom inte lättvindigt för henne.
Det berättade hon när hon intervjuades på festivalscenen av kulturjournalisten och litteraturkritikern Jenny Aschenbrenner.
”Skriv där det bränns”
– Jag tyckte det var svårt att applicera det på mig. Jag hör till en generation för vilken författare var något väldigt märkvärdigt. Det är det inte längre på samma sätt. Det var med en viss bävan man tog det här ordet i sin mun, säger Agneta Pleijel och avslöjar också att de där dikterna som blev hennes skönlitterära debut, var det P O Enquist som skickade in till Norstedts.
Han gav också ett råd som hon verkligen tillämpat.
– Han hade ett mantra: Skriv där det bränns. Undvik inte det som bränns. Det var ett klokt råd. Han var en underbar författare och en underbar läsare, säger hon.
Hon själv smög sig in
Hon har passerat 80-strecket, men är rapp i replikerna i scensamtalet som rör sig kring författarskap, åldrande, relationer och själva livet.
En stor del av samtalet utgår från hennes tre självbiografiska romaner. Den första, Spådomen ‒ en flickas memoarer, kom ut 2015, den andra, Doften av en man, 2017. I oktober i år kommer den tredje: Sniglar och snö.
Tidigare hade Pleijel tvivlat på att hennes liv var intressant nog att skriva om, men när hon skulle skriva en novell om sin faster smög en flicka sig in i handlingen - den flicka hon själv var en gång i tiden.
Det var omtumlande och inte alltid angenämt, men även om man ska skriva om saker som inte är så angenäma, så skriv dem, för att de betyder någonting.
Hon ”bet huvudet av skammen”, säger hon, och lät sig själv få vara med i texten. Att en hel trilogi skulle födas ur detta, var alls inte tanken från början:
– Jag tyckte det var oerhört djärvt att skriva den första och jag var väldigt nervös när den skulle ut. Jag var ju nybörjare!
”Inte alltid angenämt”
”Hur var det att nysta i det förflutna”, undrar Jenny Aschenbrenner.
– I efterhand förstår jag att jag nog gjort en sorts revision eller skärskådande av den som jag tror att jag var. Det var omtumlande och inte alltid angenämt, men även om man ska skriva om saker som inte är så angenäma, så skriv dem, för att de betyder någonting.
Drivkraften i återblickandet tror hon handlar om nyfikenhet.
– Vem är man egentligen? Jag tror jag hade ett starkt behov av att försöka se den kvinna som en gång var jag.
Då får det brännas – för det är inte några skimrande, nostalgiska återblickar hon ger.
– Sentimentalitet ska man inte ägna sig åt om man ska bli författare, slår hon fast.
Hon skriver bland annat om föräldrarnas uppslitande skilsmässa och svåra tider i sina egna relationer, men också om sin väg in i litteraturen.
– Skrivandet har varit en sorts livräddning, en väldigt viktig sysselsättning för mig. Jag känner mig väldigt privilegierad som har fått ägna mig åt det.
Brev som ger självförtroende
Med distans har hon i sina återblickar även fått syn på sig själv, med en ny blick.
– Jag har kunnat se på det yngre jag som var jag med lite större kärlek än jag kunde göra då. Jag var en mycket självkritisk människa. I efterhand när jag tittat tillbaka på mina böcker, så tycker jag att jag har fångat någonting i tiden och hos andra. Jag har sällan fått så mycket läsarbrev som efter de här självbiografiska, inte minst Spådomen, av för mig okända kvinnor som skriver ”hur kan du veta detta om mig?”. Det har ingett ett självförtroende. Då har jag äntligen lyckats genombryta den där förfärliga egocentricitetens mur som vi alla har runt omkring oss som skydd. Då har jag lyckats med någonting.
Medan åskan dundrar över Mårbacka drar hon en slutsats om författarskap.
– Skrivandets hemlighet är egentligen erfarenheter och bearbetningen av erfarenheter. Våra liv är inte så hemskt olika varandra. Det finns arketypiska element i varje människas liv. Att försöka få syn på dem, medan man lever, är viktigt.
”Hoppas slippa”
83 år fyllda har hon fortfarande tankespår om nya verk, men inget som ”nått till papperet än”. Och någon mer självbiografisk bok lovar hon inte.
– Det hoppas jag att jag ska slippa. Nej, jag har inte någon större lust att skriva om mig själv, men när man väl har gett sig in på den här banan och sysslar med det skrivna ordet, så rör sig tankarna alltid kring hur kunde man formulera det här, hur kunde man beskriva den här situationen. Det är ett slags lek, ett slags övning kan man säga.