Hoppa till huvudinnehållet

Liberal nationalism är det normala

Publicerad:
Liberalerna logga
Liberalerna logga

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Inom liberala kretsar pågår just nu en debatt om hur mycket nationalism som liberalismen tål. Till exempel har det under våren kommit flera intressanta inlägg i Liberalernas tidskrift Nu.

Riksdagsledamoten Mauricio Rojas (L) efterfrågar en liberal nationalism som alternativ till en mer etniskt orienterad nationalism. Utan en gemensam nationell identitet varnar Rojas också för att det i stället blir saker som etnicitet, klass och släkt som blir identitetsfaktorer i samhället (NU 17/5).

Ordföranden för Liberalerna i Stockholms stad, Jan Jönsson, menar i motsats till Rojas att en liberal nationalism skulle vara en självmotsägelse. I stället borde Liberalerna enligt Jönsson driva en socialliberal politik, vilket förklaras som en liberalism som inte definierar något gemensamt utöver det som står i lagboken (NU 11/5).

Tyvärr är det nog så att Jönssons modell allt oftare har blivit den som förknippas med liberalism. En -ism som vill riva ned nationella institutioner. Men att liberalism och nationalism skulle vara oförenliga är ett nutida påfund. Historiskt har liberaler ofta utgått från nationalistiska föreställningar när de argumenterat för liberala reformer och ståndpunkter.

Redan John Stuart Mill insåg att även om liberala rättigheter var universella krävdes det att en nationell gemenskap fanns på plats för att det skulle gå att bygga liberala institutioner. Den svenska Folkskolans förkämpe, Fridtjuv Berg, verkade just för en nationell skola – i kontrast till dåtidens konservativa som försvarade utbildning baserat på ståndssamhälle. Liberalen Selma Lagerlöf liknade den goda staten vid ett hem. Och en liberal gigant som Torgny Segerstedt menade att det var bättre för världen om varje folk fick utveckla sin egenart.

Exemplen ovan nämns i statsvetaren Björn Östbrings bok ”Nationalstaten”, utgiven av Fri Tanke förlag 2022. Östbring pekar där också på att den liberala nationalismen fortsatte in i folkhemsprojektet och ger exemplet hur tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S) sade sig vara påverkad av Per Albin Hanssons skrifter att sprida folkhemmet ”från Skanör till Haparanda”.

Ingen av de nämnda stod förstås för någon etnisk eller militaristisk nationalism. Ändå skulle det vara fel att säga att liberalismen som vi känner den utvecklades som en motsats till nationalismen. Liberala rörelser använde ofta nationalismens symboler och begrepp. Det är till exempel talande att det var två liberala partier som år 1934 gick samman och tog namnet Folkpartiet. Det hindrade dem inte från att några år senare vara det kanske tydligast antinazistiska partiet i Sverige.

Visst får en ny generation liberaler argumentera för det dåliga med nationalstaten om de vill – och sedan se hur det går i valet. Däremot gör de fel om de påstår att liberalism och nationalism per definition är oförenliga och varandras motsatser. Tvärt om går de alldeles utmärkt att kombinera. Det är ett historiskt faktum.

Mathias Bred/ SNB

Artikeltaggar

DebatterHaparandaIngvar CarlssonJan JönssonLiberalernaMauricio RojasPolitikSelma LagerlöfSkanörSkolorStockholms kommunTidskrifterTorgny Segerstedt