Karin Broos fyller Liljevalchs: ”Jag var rädd för allt som var vackert”

När Karin Broos fyller Liljevalchs med sin konst, är både melankolin och den sköra skönheten med.

– Det finns så enormt mycket vackert som man måste få visa, men samtidigt är det viktigt att man också ser den mörka sidan, säger hon.

I utställningen Svart sol släpper hon betraktarna nära inpå.

Karin Broos fyller hela den 12 salar stora äldre delen av anrika Liljevalchs konsthall med 120 målningar, som hon målat från 2007 fram till alldeles nyligen.

Bilderna hänger inte kronologiskt, utan har samlats efter tema och känsla. I en av salarna dominerar vattenbilderna, i en annan finns djuren, i en tredje speglingar, i en fjärde sjukhusbilder... I alla finns en vibrerande gemensam grundton, den särskilda Karin Broos-stämningen av mörker och ljus, stillhet och – melankoli.

– I grunden tror jag att jag är lite melankoliskt lagd. Jag dras till melankolisk musik och melankoliska filmer och litteratur. Det tilltalar mig, säger hon.

Den svarta solen

Utställningen har fått namnet Svart sol. Uttrycket har lånats från Julia Kristeva, bulgarisk filosof, som skrivit om melankoli, konst och språk.

– För henne är melankoli känslan av förlust, som man hela tiden känner av, men inte riktigt kan sätta fingret på. Det som melankolikern sörjer, liknar hon vid en svart sol som samtidigt är väldigt skinande och samtidigt väldigt svart. Det kände jag att ja, det stämmer, det är precis det jag vill ha i mina målningar, den där kontrasten. Hela livet bygger mycket på det! säger Karin Broos.

Hon är väl medveten om att nazisterna använde svarta solen som en symbol, men efter moget övervägande valde hon att inte bry sig om det.

– De får inte lägga beslag på det där! slår hon fast.

Teman som återkommer

Hon berättar att hon ofta känner den där känslan av förlust. Ibland vet hon exakt vad det är hon saknar, ibland är det mer diffust – på samma sätt som hon inte alltid vet vad som driver henne mot ett visst motiv när hon målar.

– Många gånger känns det som att jag väljer inte själv vad jag ska måla. Det är något annat som styr, säger hon.

Ibland kan en upplevelse hon är med om dyka upp långt efteråt i en bild, ibland återkommer hon gång på gång till vissa teman i måleriet.

– Ibland får man vissa teman som man inte kommer ifrån, eller något som bara kommer tillbaka, som man inte kan förklara. Det är mycket som är gåtor för en själv, säger hon.

”Otroligt händelöst”

Hon utforskar gåtorna i sin ateljé hemma i Östra Ämtervik, i en vardag som hon beskriver som ”otroligt händelselös”.

– Jag tror att många skulle säga Gud, vad tråkigt, det händer ju ingenting, om de fick höra hur jag lever mitt liv dagligen. Jag är bara hemma, har väldigt fasta rutiner. Jag simmar på morgonen, läser tidningen, går på långpromenad i skogen med hundarna, måla i fyra timmar och sedan ut igen - i stort sett ser dagarna ut så. Inga resor, fester. Det är vardagen som är det viktigaste för mig, som betyder mest egentligen.

Så är det i hennes konst också.

– Jag vill fästa blicken vid små, små vardagliga händelser, små ögonblick, ögonblicksbilder, som man inte alls tänker på just då i stunden. Men blir det krig eller katastrof är det de stunderna man saknar.

Fascinerande vatten

Ett definitivt återkommande tema är vatten.

– Det är många som säger Gud, målar du bara vatten, det är vatten, vatten hela tiden. Jag kan inte hjälpa det! Jag har försökt många gånger att inte göra vatten. Jag har grubblat mycket på vad det beror på och i grunden tror jag att fascinationen för vatten är något som finns inom alla människor. Vi har ju varit fiskar och när vi steg upp ur vattnet, bar vi det med oss.

Hon bor nära Fryken och ser vattnet som friskvård för själen.

– Mår jag själv dåligt är bästa lösningen att kasta sig ut i iskallt vatten. Då händer det något och man ser allt på ett nytt sätt. Det är väldigt läkande, säger hon.

Hon konstaterar också att det är en utmaning att måla vatten.

– Vattnet ser aldrig likadant ut. Det står aldrig stilla, det händer alltid något, säger hon.

”Finns ingen ren lycka”

Vattenbilderna är också bra exempel på hur Karin Broos ofta fångar situationer som kan framstå som både idylliska och hotande.

Det kan vara ett barn och en kvinna i en skogstjärn som faktiskt skulle kunna både vara en svalkande stund eller en dränkning i vardande. Det kan också vara en vacker kväll på en brygga, som en bubbla i mörkret.

– Det finns liksom ingen ren lycka. När man är som mest lycklig är man som mest medveten om hur snabbt det där kan förändras, säger Karin Broos.

Rädd för det vackra

Dubbelheten, spelet mellan mörkt och ljust, är viktig på flera sätt i hennes konstnärskap.

– För 15-20 år sedan var jag otroligt rädd för allt som var vackert; jag var också rädd för att måla barn eller lite banala situationer – det skulle kunna förefalla kitschigt. Man kan inte tänka så, för det finns så enormt mycket skönhet och vackert som man måste få visa, men samtidigt är det viktigt att man också ser den mörka sidan. Skulle det vara bara det vackra, blir det liksom inte äkta och känns inte sant!

Djuren betyder mycket

Även i djurbilderna, som är många, finns dubbla känslor. En vacker vit hund är död, en häst har kolik... oron är nära, men där finns också djurbilder som påminner om den ordlösa kommunikationen mellan djur och människa, den som är så viktig för Karin Broos själv.

– Djuren betyder så otroligt mycket. Sen 1975 har jag inte haft en enda dag utan hund. Och jag har alltid haft två, för att inte riskera att vara utan. När man är med en hund blir man väldigt medveten om att man lever i nuet, blir närvarande och varvar ner.

Hundarna hemma får dessutom göra det som ingen annan får: vara med när Karin Broos arbetar.

– Ingen får störa mig om jag står och målar i min ateljé, ett enda sms kan bryta allt så det tar flera timmar att komma in i arbetet igen. Men hundarna har inte den inverkan. De stör inte. De känner av också att man är koncentrerad och arbetar och de ger tvärtom en starkare känsla av närvaro, på samma sätt som musik kan hjälpa en att komma in i en viss sinnesstämning.

Mörkret i speglarna

I rummet där speglingar är temat är det kvinnor som speglar sig, sminkar sig, gör sig fina - men ser de verkligen skönheten i sig själva, den som vi som ser målningen ser?

– Det finns ett mörker i det där, säger Karin Broos. Det är så mycket som kan förstöras när man blir alldeles för fixerad vid den där yttre spegelbilden. För mig är speglar förknippade med mycket negativt från min tonårstid, när jag blev förförd av bilder på Twiggy och man skulle vara så trådsmal och man bantade för att se ut på ett visst sätt, vilket ledde till ätstörningar och det förstörde så många år. På 70-talet hade man väl lite hopp om att vi skulle komma ifrån det där litegrann, det kändes som ett slags frigörelse då för kvinnorna, och fokusera på andra saker, men nu känns det som en enorm backlash.

Mörkare med åren

Isak Nilsson, vice konsthallschef, tycker att konstnärens palett tycks ha blivit mörkare på senare år.

Karin Broos håller med.

– Jag tror att det har väldigt mycket med vår samtid att göra. Man kommer aldrig ifrån att det speglar sig på ett eller annat sätt, också i måleriet. Även om jag inte målar något direkt politiskt, inget plakatmåleri som man kan bokstavligen kan tyda, blir det ändå något man inte kan komma ifrån.

Världens mörker når ända fram till Smedsby, Östra Ämtervik, påpekar hon.

– Man tänker kanske att om man bor ute på landsbygden, så bor man avskärmat och lever i sin egen bubbla, men man kan inte värja sig mot allt som händer i världen. Det räcker att öppna en tidning. Och så tror jag att bor man så där vackert, blir kontrasten ännu större.