Andreas har en vilja av stål: "Första gången jag kände att jag var bra på något”

Andreas Elfstrand från Sunne föddes med cerebral pares.

Trots sina svårigheter har 32-åringen tagit sig långt på ren vilja.

I dag är han en av få rullstolsburna målvakter som tävlar på samma villkor som alla andra.

– Jag vill visa att det går, om man bara vill, säger han till Fryksdalsbygden.

I början av april skrev Andreas Elfstrand ett kortare inlägg i Facebookgruppen ”Innebandytugg”, där han berättade om sin historia.

– Jag har alltid haft lätt för att skriva, men det var mest en kul grej, jag hade ingen poäng med det inlägget.

Han möttes av en kärleksstorm.

– 1 500 gillamarkeringar på ett dygn, det var oväntat. ”Åfan” tänkte jag, där ser man, skrattar han.

På den vägen är det, när Fryksdalsbygden träffar Andreas Elfstrand i Sparbankshallen. Han är sedan länge bosatt i Karlstad, men åkte tillbaka till sina hemtrakter för intervjun.

Det har gått nästan 20 år sedan hans kompis fick med honom till Sunne IBK.

– Jag har alltid brunnit för sport, framförallt hockey. Hade jag kunnat gå är jag helt övertygad om att jag skulle hålla på med ishockey. Men innebandyn var det jag kände att jag skulle kunna utföra på ungefär samma villkor som alla andra. Jag har alltid tyckt att det varit kul att stå i mål.

Cerebral pares

Andreas Elfstrand är född med cerebral pares som gör att han är rullstolsburen och har ofrivilliga rörelser.

– Många andra i min situation har upplevt mobbning, men jag har aldrig känt mig utstött på det sättet. Jag tror att det är för att jag hade vänner och var inkluderad i allting, oavsett om det var innebandy eller brännboll. Det är inte lika kul att mobba någon som är inkluderad och har kompisar.

Det gick fort att komma in i Sunne IBK.

– I början tänkte väl många att de inte skulle skjuta så hårt, men de märkte ganska snabbt att de inte behövde hålla igen.

Vad är dina styrkor som målvakt?

– Jag har alltid haft bollsinne och bra reaktioner. Men jag har en vänstersida som jag inte kan använda vardagligt, min högersida funkar till 70 procent, jag har assistenter som hjälper mig med i stort sett allt om dagarna. Trots mina svårigheter, att jag har ofrivilliga rörelser, tar mina reaktioner över när jag står i mål, vänsterhanden är med på ett helt annat sätt. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det är nog för att jag inte tänker på det. Från den sekunden jag sätter mig i målet är det inget annat som gäller.

Innebandyn har blivit som en frizon för Andreas Elfstrand.

– Det var egentligen första gången jag kände att jag fick självförtroende på allvar, det var ganska mycket i bott innan. Det var första gången jag kände att jag är bra på något, att jag kan vara med oavsett om bara på en träning. Jag kan tävla på samma nivå.

Gjorde comeback 2022

Senare i högstadiet tog skolan för mycket tid. Andreas slutade med innebandyn.

Under många år spelade han inte alls. Det var först våren 2022 som en gyllene chans dök upp, under en prova-på-dag för parasport i Sundsta idrottshus.

– Jag tog med mig min gamla målvaktsutrustning, men jag är ganska blyg av mig. Jag är inte den som går fram till personer och pratar, men jag satte på mig grejerna och ställde mig i mål. Då kom en tränare och en annan i laget fram, de tyckte att jag skulle börja spela i IK Carlstad.

Det ville han. I höstas, när innebandysäsongen började igen, var Andreas Elfstrand tillbaka mellan stolparna - för första gången sedan högstadiet.

Mycket har hänt sedan dess.

– Jag är inte 18 längre, skrattar han. Inte lika smidig och konditionen var som bortblåst. Men det gick ändå ganska snabbt att bli varm i kläderna.

I höstas deltog han i Kilskorpen - en turnering för ”vanliga” lag utan funktionshinder.

– Min tränare sa att han inte hört talats om någon annan rullstolsburen målvakt som kan stå på samma villkor som i ett gående lag.

Till hösten gör han sig redo för en ny innebandysäsong. Kanske kan han inspirera någon annan.

– Jag vill visa att det går, om man bara vill. Även om man sitter i rullstol och har svårigheter.

”Då kan jag bli irriterad”

Det finns många fördomar om människor som lever med en funktionsvariation. Andreas Elfstrand har levt med andras förutfattade meningar hela livet.

– Den vanligaste fördomen är det till 99 procent äldre personer som har, de tror att jag, bara för att jag sitter i rullstol och har ofrivilliga rörelser, också är förståndshandikappad.

Hur får det dig att känna?

– Oftast skrattar jag bort det, nio av tio gånger orkar jag inte bry mig. Men har man haft en dålig dag så kan det vara den tionde gången, då kan jag bli ganska irriterad. Det finns de som tror att jag är, ursäkta ordspråket, IQ-befriad, bara för att jag sitter i rullstol. Jag har alltid haft den synen att även om en person har förståndshandikapp så ska man prata med den som vilken annan person som helst, man behöver inte gå ner till dagisnivå.

Men generellt har bemötandet blivit bättre, upplever han.

– Personlig assistens infördes 1994 i Sverige. Allmänt har det blivit bättre, i dag är det nästan aldrig någon i min ålder som pratar med mig på ett annorlunda sätt. Det är mer äldre som är inskränkta, men det har att göra med att när de var unga så satt människor som jag på ett hem, de var inte ute i allmänheten på samma sätt, jag tror att det lever kvar lite.

Andreas Elfstrand är även en skicklig skribent.

– Jag skriver faktiskt en del låttexter. Att formulera mig i text har jag alltid tyckt om, även om det finns dagar då det är väldigt utmanande på grund av ofrivilliga rörelser. Det tar lång tid för mig att få ner ett stycke då armen stretar emot. Men det har varit jobbigare att prata eftersom jag har lite talsvårigheter. I text kan du ta den tiden du behöver och läsa igenom allting - det går inte att spola tillbaka när man pratar.

Det är också något han vill fortsätta med - precis som innebandyn.

– Musiken har varit min räddning genom många tunga perioder i livet, den är oerhört viktig, säger Andreas Elfstrand.