Krönika: ”Jag vill skriva ned så att dom aldrig glöms”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

”Så när han blev äldre hatade han svamp. Han kunde aldrig äta det, förstod aldrig hur det kunde vara en delikatess”, jag sitter vid mormors köksbord. Hon berättar om sin far. När han var liten fanns ingen mat i hans hem. Han och syskonen fick gå till skogs och samla svamp och rötter för att inte svälta. När han var fem år dog hans mor i barnsäng. Då satte hans far alla sina barn på en vagn och körde längst grusvägarna i Mallbacken och gav bort ungarna. Mormors far hamnade i ett nytt hem, där var det bättre men fortfarande fattigt. Om vintern kunde han bara gå till skolan varannan dag, det kostade för mycket när skorna slets.

En, två, tre generationer sedan. Men i samma kommun. Samma sjö, samma skog, men ett liv jag inte känner till. Ett Värmland, ett Sunne, ett Mallbacken så fattigt att jag inte kan förstå. Men jag vill. Jag försöker tänka mig vem han var.

Farfar bjuder mig på nykokt svartvinbärssaft. Han tar fram en pärm, i den finns det skrivet om vår släkt. Vi går tillbaka 10 generationer i tiden. Till en Amund Skåresson. Jag blir nästan yr, han föddes 1608 och dog 1711. Han blev 103 år i en tid där medellivslängden var 34 år. Han levde under hela Sveriges stormaktstid.

Jag undrar hur en bonde i Fryksdalen hade det på 1600-talet. Jag undrar vilken kunskap han samlade in i sitt sekellånga liv. Jag undrar hur många av hans kära som dog medan han levde kvar. Jag undrar om han någonsin vande sig med andras död.

I vad som kanske är vår kommuns längsta avkrok har min morfar ett hus. Här finns bara skog, och grusvägen slutar vid den lilla byn, sedan finns inget mer. Här bodde min morfars far och tio syskon. De hade i princip tre val: stanna kvar på gården, jobba på bruk, eller Amerika. De flesta valde bruket. Men Petrus ville ha mer av livet, så han for till Amerika. Men av honom hörde man aldrig mer ett ljud. Han korsade Atlanten och sen var han borta för alltid.

Jag undrar vad som hände med alla dem som försvann. De som hade tröttnat på hungern, på barnens svält. De som ville ha fler val än slitet på pappersbruken eller missväxtens nöd. De som var på väg mot något bättre, mot en dröm, men där alla förhoppningar slogs undan.

Min farmor berättar ibland en historia som i förbifarten, men som ändå är den sorgligaste jag vet. Om hennes farfar. Hon var så liten då. Men hon minns så tydligt hur ledsamt det var. En julafton, när hennes farfar skulle ta sparken över isen på Mången. Han kom aldrig tillbaka för isen den sprack.

Jag undrar när de förstod att något gått fel. Jag undrar om kroppen hittades. Jag undrar om julen någonsin blev den samma. Jag undrar hur mycket de saknade honom.

Alla de här människorna. Det är de och så många fler. Jag kan inte släppa dem. Jag vill prata med de som vet. Jag vill dokumentera och skriva ned så att dom aldrig glöms. Vår historia, det är så nära oss, och allting var annorlunda. Självparkerande bilar, Instagram och elektronisk dansmusik har funnits så väldigt kort. Jordbruk, skogsbruk, hunger, så väldigt länge. Ändå vet jag nästan ingenting om det.

Så här jobbar Fryksdalsbygden med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.