Hoppa till huvudinnehållet

Läs 16-årige Simons spännande vinnarnovell i Deckarduellen

Publicerad:
"Jag gillar när det blir spännande så det var väldigt kul att det gick så här bra”, sa Simon Larsson när han fick ta emot förstapriset av Sunnes kulturutvecklare Lineah Svärd.
"Jag gillar när det blir spännande så det var väldigt kul att det gick så här bra”, sa Simon Larsson när han fick ta emot förstapriset av Sunnes kulturutvecklare Lineah Svärd. Foto: Dan Enwall

Som Fryksdalsbygden berättat tidigare var det 16-årige Simon Larsson, SG Broby, som vann skrivartävlingen Deckarduellen, ett samarbete mellan Sunne bibliotek, Mitt Sunne och Fryksdalens sparbank. Här kommer nu den vinnande deckaren; Avundsjukan i bakgrunden.

Avundsjukan i bakgrunden

Hon drog sin rock tätare mot kroppen och klandrade sig själv för sina tunna kläder. Hennes gympaskor var helt blöta av slasket från den fallande snön, som bilar fräst upp på trottoaren. Hon hoppades så innerligt att han hade slutat följa efter henne, att hennes försök att skaka sig av honom lyckats. När hennes blick började titta uppför Kvarngatan så såg hon någon svänga runt den gamla nedlagda fotoateljén. Hon lade ingen större vikt vid det först utan började fundera på vad man egentligen gjorde där nu. Hennes tankegång blev plötsligt avbruten när hon fick en kort men kraftig knuff i sidan, hon vände sig snabbt om för att se vad som hänt. Skuggan måste ha tänkt likadant och står nu framför henne med något i handen. Det enda hon såg var hur konturen av en mun började kröka sig till ett leende.

– Vad har hänt med henne? Illamåendet slog till som en knytnäve i magen. Den ovana känslan av att titta på någon som legat död under ett kyligt vitt täcke under natten skapade en overklighetskänsla som nu krackelerade den vanligtvis lugna bilden av lilla sagolika Sunne.

– Svårt att säga exakt, men jag skulle tro att halsduken användes för att strypa henne, plus att hon i alla fall måste ha legat här under natten. Det snöade sent igår kväll, så jag skulle anta att hon har legat här sedan dess. Hon som hittade henne står där borta, Mariannes gummitäckta hand pekade mot Intersport-byggnaden där det stod en svarthårig kvinna och pratade med Patrik. Våra blickar möttes snabbt och hennes djupblå ögon stirrade rakt in i mig. Rysningarna fick mig att vända blicken tillbaka till Marianne.

Senare på eftermiddagen kom jag tillbaka till polisstationen och satte mig ner med mappen i handen. Hon hette Lina Bergquist och bodde på Sandgatan 7 B, dödsorsaken var som jag hade trott, strypning, hon hade inte flyttats efter sin död och dödsögonblicket ska ha skett cirka klockan 01.15 fredag den 6:e december. Blicken svävade ut över korsningen från kontorsfönstret, människorna utanför verkade inte berörda på något sätt alls.

– Alex, kan jag få prata med dig? Kom det från korridoren. Med en lätt suck gick jag ut till Patriks kontor.

– Hon har inga släktingar, men enligt en av hennes väninnor ska hon ha haft ett ex där relationen inte ska ha varit så bra. Du kanske kan åka till honom och se om han vet något? Stackars henne, att få se sin väninna död i snön, måste vara traumatiskt.

I bilen tänkte jag på hur Lina måste ha gått från pojkvännens nya lägenhet till Kvarngatan fast hon bodde på helt andra sidan Sunne. Fanns det en tanke bakom det eller råkade hon gå fel på något sätt? Grubblandet fortsatte när jag gick ut ur bilen för att ta mig till en av de nya lägenhetshusen som tornade upp sig framför mig.

Dörren gled upp så långsamt så det knappt märktes och de rödsprängda ögonen som stint stirrade på mig fick mig att ta ett steg tillbaka.

– Jaha... hans ölstänkta linne och alkoholandedräkt avslöjade vad han gjort under dagen.

– Pappa! Vart är du? En flickröst letade sig ut genom dörren.

– Hej, är det Daniel Nyberg? Jag heter Alex Karlsson och är från polisen, jag skulle bara vilja fråga några frågor om Lina Bergquist, mina försök till att låta oberörd på grund av den starka doften, från lägenheten gick förlorade.

– Jag kommer snart tillbaka gumman, han gick ut och stängde dörren bakom sig.

– Som jag har förstått det var du den sista som såg henne, stämmer det?

– Japp, vi hade precis bråkat och hon stormade ut, jag försökte följa efter henne och säga förlåt, men jag tappade bort henne, trots hans tappra försök till att maskera sin sorg kunde jag se igenom hans fasad. Om jag nämnde hennes namn en gång till skulle han nog falla samman.

– Kommer du på någon som skulle vilja skada henne?

– Ingen aning, jag har absolut ingen koll, förlåt men nu måste jag gå, han slank snabbt in tillbaka till sin lägenhet och korridoren var återigen tom. En kvinna kom småspringandes mot den nyligen stängda dörren. Jag kunde se hur hennes belåtenhet tog över hela ansiktet när hon såg mig, och jag blev av någon anledning lite illa till mods när hennes blick vändes tillbaka från dörren och började stirra. Mina steg vändes snabbt mot utgången men jag kunde fortfarande känna av hennes blick bränna i nacken. Jag kunde sedan höra hur hon började ropa och banka på den ytterdörr som nyss stängts när jag sedan körde iväg från lägenheterna.

– Hur hänger allt ihop egentligen? Den klassiska synen av rött garn mellan olika bilder och post-it lappar på en korktavla prydde kontorsväggen. Men bara småsaker som egentligen inte var några spår fanns på. Allt gick bara tillbaka till frågan om varför hon tagit den sista rutten. Kunde det ha varit för att hon var jagad? Var hon med någon? Jag valde att sova på saken och gick hem i nattmörkret utanför.

Telefonen på skrivbordet började ringa. Styrelsen hade envisats om att alla skulle varsin arbetstelefon för att vara mer nåbar. Men den ringde mer sällan än den fasta telefon man hade innan.

– Det är Patrik. Linnea, hon som hittade Lina, kanske kommer ihåg något. Kan du åka och förhöra henne en gång till?

– Okej, jag ska ta mig dit så fort som möjligt.

– Bra, hon bor på Brobygatan 30, 4b.

Känslan av att kanske ha missat något, raskade på stegen till bilen och jag styrde grubblande bort mot missionshuset och parkerade utanför. Jag tvärsade ner mot den gula tegelbyggnaden och gick uppför trapporna. Lägenhetsdörren stod på glänt, jag valde ändå att knacka på. Inget svar.

– Hallå, någon hemma? ropade jag när jag fick dörren att lite långsamt åka upp. Hela lägenheten var som uppochner vänd. Utan att tänka började jag sakta ta mig in i lägenheten. Jag tog mig in till vardagsrummet där jag såg ut över kaoset. Jag tittade på väggen snett ovanför tv:n och såg hur trådarna över korktavlan alla gick till en våldsamt överstruken bild på Daniel och en liten flicka jag antog var hans dotter.

Jag sprang ut och slängde mig in i bilen efter att ha kallat på förstärkning. Helt fokuserad på att ta mig till Daniels lägenhet så fort som möjligt. Jag svängde in på Långgatan efter att ha kört förbi de gröna trafikljusen. Till slut svängde jag från Ekebyvägen och sedan ännu en sväng in till lägenhetshusen med sina röda fasader. Jag slängde mig ut ur bilen och sprang upp till andra våningen. Den öppna ytterdörren gjorde att den redan panikartade känslan blev starkare. Med draget vapen tog jag mig långsamt in i lägenheten efter att försiktigt ha stängt ytterdörren och det låga ljudet av snyftande gjorde att den tidigare paniken övergick till beslutsamhet. Jag förstod inte först var det kom ifrån, men när jag tog mig längre in i hallen insåg jag att de låga ljuden kom från dörren precis snett bakom mig. Jag öppnade försiktigt på dörren och såg hur Daniel satt fastbunden på en stol med den blåögda kvinnan framför sig. Med en stor kökskniv i sin högra hand, började hon höja den ovanför sitt huvud.

– Stopp! skrek jag utan att tänka. Hennes armband rasslade till när hon snabbt vände sig mot mig. Hennes blick spritt språngande galen gav mig, den nu förståeliga, olustkänslan tillbaka. Med stadig hand riktade jag pistolen mot henne och kommenderade henne att lägga bort kniven. Hennes isande blick låste sig på mig och med ett språng hoppade hon mot mitt håll. Jag slängde mig snabbt åt sidan mot ytterdörren och hörde hur hon med en duns landade mot väggen i hallen. Ytterdörren flög upp och poliser svärmade in och övermannade henne. Jag kravlade mig upp och gick omtumlad till sovrummet. Daniel stod redan utan sina rep och pratade med polisen om att Linnea hade varit besatt av honom sedan gymnasietiden. Efter att allt lugnat ner sig kröp någon snyftande fram ur garderoben, dottern hade gömt sig där när hon hörde hur Linnea tvingat sig in i lägenheten. Hennes pappa lyfte upp henne i sina armar och hennes snyftningar avtog medan hon föll i sömn med ansiktet mot hans hals. Jag kände hur mina ögon började tåras, men jag visste inte om det var på grund av sorg för att den lilla flickan hade förlorat sin mor eller av glädje över att hon fått behålla sin far.

Simon Larsson, 16 år

Artikeltaggar

Nöje/KulturSunne

Så här jobbar Fryksdalsbygden med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.