När Göteborgsoperan sätter upp en av Selma Lagerlöfs mörkaste berättelser möts publiken av mord och blod, andar och skuld, men också kärlek i ett infruset Marstrand.
– Det är så starka känslor, så oerhört brutalt, så omedelbara känsloexplosioner – jag tycker Herr Arnes penningar lämpar sig alldeles utmärkt som opera, säger regissören Mattias Ermedahl.
På lördag, den 19 februari, är det premiär för hans tolkning av tonsättaren Gösta Nystroems och författaren Bertil Malmbergs operaversion av romanen Herr Arnes penningar. De skrev sin opera för radion 1959.
Selma Lagerlöfs bok är förstås ännu äldre, den kom redan 1904, men regissören Mattias Ermedahl är tydlig med att Selma Lagerlöfs berättelse håller än idag.
– Det är en bok som är helt utan onödiga inslag. Den är liksom komplett. Det finns inget att tillägga och det är ganska ovanligt, att en författare inte ger sig in på några stickspår. Den är så otroligt komplett. När man läst det sista ordet har man absolut inget att tillägga och inget att dra ifrån, säger han.
Det låter som att du fångats av Selma Lagerlöfs magi, som alla talar om?
– Utan tvekan! Jag förstår precis vad det är alla pratar om! säger han.
Blodigt rånmord
Berättelsen inleds med ett brutalt brott. Tre män bryter sig in hos den rike prästen herr Arne och stjäl hans silverskatt och dödar alla de ser.
Den enda som undkommer är familjens fosterdotter Elsalill, spelad av Julia Sporsén, som får flytta till en annan familj, på Marstrand, där hon blir kär – i en man som visar sig vara en av de tre brottslingarna.
– Hon slits mellan skuld och kärlek. Det blir lätt en klyscha när man säger att det är fint med ett starkt kvinnoporträtt, men det ÄR verkligen så här. Det är helt klart Selmas idé från början, säger Mattias Ermedahl.
Ja, vad lägger du in i Elsalill?
– Framför allt är det Julia Sporsén som lägger in! Jag hjälper bara till. Vad vi har pratat om är att hon överlever det här hemska mordet och hon anser att det är en slump att hon gör det, vilket skapar en skuld, men man märker snabbt att hon har en så otroligt stark inre styrka, som hon inte är medveten om själv, men som växer fram i varje scen i boken.
Kort eller lång
En annan fråga är vad det egentligen är för en bok.
– Den kallas ofta kortroman, men man skulle också kunna säga långnovell, säger han och tillägger att det inte går att förstå att man varit med om så mycket, när man läst de relativt få sidorna.
Och någon spökhistoria ser han den inte som i första hand, även om den ofta kallas så.
– Det är snarare så här att det är ett slags marknadsföringsgrepp och möjligen var det så redan på den tiden när den kom ut!
Spökinslaget är de döda som griper in i handlingen, men de döda är inte där för att skrämmas, utan för att de har ett budskap.
– I Selma Lagerlöfs värld existerar döda och levande helt naturligt i samma miljö. Där är det inte konstigt att tala med spöken, om man nu ska kalla dem så. Jag tycker det är rätt obehagligt, men det är inte det som är det viktiga.
Naturen sätter villkoren
Istället betonas relationer, moral, skuld... men också människans förhållande till naturen. Berättelsen utspelas i ett isande kallt Bohuslän, där isen ligger kring Marstrand, så att inga skepp kan lämna hamnen. Därmed kan heller inte mördarna fly.
Av denna beskrivning framgår också att scenografen Lars-Åke Thessman haft stora utmaningar. Såväl ett isigt hav som ett skepp och en hund(!) ska rymmas på scenen.
– Jag och Lars-Åke har försökt att få med det vi tyckt är viktigast, och det viktigaste är naturen: vintern och vinterns grepp om skeppet. Om inte det suttit fast som i ett skruvstäd hade inget av det här ägt rum.
Också hunden har en viktig roll. Den är ”typ levande” säger regissören, vilket innebär att den ser högst levande ut men är konstgjord. Hunden Glim blir en påminnelse om den viktiga relationen mellan människa och djur, också det något som Selma Lagerlöf ofta arbetar med.
I berättelsen finns starka känslor, tillspetsade val och tydliga karaktärer. Lägg därtill Selma Lagerlöfs universum fyllt av natur, djur och av människor som inte är ute ur spelet även om de är döda. Allt detta sammanlagt är det stoff som operor vävs av.
– Det är så starka känslor, så oerhört brutalt, så omedelbara känsloexplosioner – jag tycker Herr Arnes penningar lämpar sig alldeles utmärkt som opera, säger Mattias Ermedahl.
Snabba byten
Rent scentekniskt är en utmaning också att operan inte skrevs för en scen.
– Eftersom det är en radioopera finns inga scenbyten egentligen, för det behöver man inte ha i radio. Då kan man börja en scen utan att tänka på att de som varit med i förra scenen ska hinna in igen. Det ger tekniska utmaningar, när vissa scener slutar samtidigt som nya börjar. Det går att göra i radio och absolut på film och vi har tänkt ganska mycket film när vi gjort det här. Vår tanke är att rummet kommer till skådespelarna, istället för att skådespelarna går någonstans. Då kan man avsluta och börja saker samtidigt.
En rörlig scen lär det alltså bli – men exakt hur får bli en överraskning till publiken.
Spelar på såg
Också i musiken kan man dra paralleller till film. Gösta Nystroem har illustrerat vinden, vågorna och isen som bryts. Musikupplevelsen förstärks av udda inslag som att det spelas på såg och bruket av en tongenerator ”dåtidens motsvarighet till synthesizer”:
– Det är lite coola grejer! säger Mattias Ermedahl.
Till sist: i ditt långa cv finns en fin Värmlandskoppling, förutom Selma. Du har ju varit häxa på Wermland opera!
– Ja, det var jäkligt kul! Det var otroligt länge sen, i en uppsättning av Hans och Greta, men jag minns att vi gick all in!
Fakta
Herr Arnes penningar
Opera av Gösta Nystroem, med libretto av Bertil Malmberg efter Selma Lagerlöfs roman. Operan skrevs ursprungligen för radio, 1959. Första gången den sattes upp på en scen var på Stora teatern i Göteborg 1961, där den också sattes upp 1975. Våren 2017 gavs operan i konsertform på Göteborgsoperan.
Regi: Mattias Ermedahl
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Dirigent: Patrik Ringborg
Medverkande: Herr Arne: Anders Lorentzson, hans hustru: Annalena Persson, Elsalill: Julia Sporsén, fostersystern: Sofie Asplund, Torarin: Tomas Lind, hans mor/värdinnan på Marstrand: Katarina Giotas, Sir Archie: Anton Eriksson, Sir Filip: Daniel Ralphsson, Sir Reginald: Erik Rosenius, GöteborgsOperans Kör, GöteborgsOperans Orkester, med flera.
Kostymdesign: Ann-Margret Fyregård
Koreograf: Annika Lindqvist
Ljusdesign: Joakim Brink
Längd: 2 timmar och 25 minuter, inklusive en paus.
Spelperiod: 19 februari till 13 mars 2022 på Stora scenen på Göteborgsoperan.
Sjungs på svenska med svensk och engelsk textning.