Hoppa till huvudinnehållet

Lars Andersson på ny planhalva: ”Har inte steppat omkring som poet”

Publicerad:
Reporter Lena Richardson
Lena Richardson
lena.richardson@nwt.se
Lars Andersson har verkat som författare i snart 50 år, men dikter har han inte gett ut förut. ”Jag var verkligen inte säker på att det skulle bli en bok av det. Jag presenterade det inte för min förläggare förrän jag ruvat på det ett tag, men han tände.”
Lars Andersson har verkat som författare i snart 50 år, men dikter har han inte gett ut förut. ”Jag var verkligen inte säker på att det skulle bli en bok av det. Jag presenterade det inte för min förläggare förrän jag ruvat på det ett tag, men han tände.” Foto: Lena Richardson

Efter nästan 50 års författarliv kommer Lars Andersson nu med sin allra första diktsamling, Jordens ansikte.

Gnistan som tände lyrikprojektet var Katrin Westmans månghövdade konstverk på Gunnerudsgården:

– En hel vägg med ansikten, jag fick omedelbart lust att skriva om dem, säger han.

Boken har just släppts och även den i högsta grad rutinerade författaren, är lite extra spänd inför att recensionerna ska börja komma.

– Jag är naturligtvis nyfiken på hur den ska tas emot, eftersom det inte är min vanliga planhalva. Det ska bli intressant att se hur den landar. Jag har ju inte steppat omkring som poet under de här snart 50 åren som författare, säger han.

Sångbara texter

Också hans romaner har visserligen poetiska drag – ”lyriskt” är ett återkommande ord när hans författarskap beskrivs – men renodlad poesi har han inte gett ut tidigare. Det är förstås inte samma sak som att han aldrig skrivit dikter förut:

– Jag har som alla som skriver, skrivit en och annan dikt, som jag inte tyckte levde upp till förväntningarna.

Han sörjde inte detta, men däremot har han saknat att skriva sångbara texter. I ”Jordens ansikte” finns passager som definitivt kan fungera på det sättet.

Ansikten inspirerade

Poesin har också fördelen att kunna läsas upp, exempelvis vid en författarafton, på ett annat sätt än brottstycken ur en roman.

– En av de fina sakerna med lyrik är att den går att framföra styckevis. Jag har länge velat skriva något som skulle kunna stå i ett sammanhang, som inte är romanens, säger han.

Kanske skulle det ändå inte ha blivit en diktsamling om det inte varit för en mycket speciell vägg, fylld av ansikten. Katrin Westman, konstnär bosatt i Östra Ämtervik, har målat dem alla och de hänger i Gunnerudsgården, där Lars Andersson har sin arbetslokal.

”De kommer med så många uttryck och är inte entydiga. Många mänskliga lägen går att läsa in i dem, samtidigt som de behåller sin gåta” säger författaren Lars Andersson om Katrin Westmans ansiktsbilder.
”De kommer med så många uttryck och är inte entydiga. Många mänskliga lägen går att läsa in i dem, samtidigt som de behåller sin gåta” säger författaren Lars Andersson om Katrin Westmans ansiktsbilder. Foto: Lena Richardson

Ansiktena är inte bara många, de är skiftande och väcker tankar och känslor.

– Det var något med dem jag ville komma åt. De kommer med så många uttryck och är inte entydiga. Många mänskliga lägen går att läsa in i dem, samtidigt som de behåller sin gåta. Det är väl pompöst att säga att de utgör ”Jordens ansikte” men på något sätt de växlande, mångskiftande ansikten som är människans, säger han.

Ansiktsbilderna är inlagda slumpvis och stötvis boken igenom, och dikterna utgår heller inte från de enskilda bilderna:

– Jag insåg att jag vill inte skriva individualiserade dikter och göra berättelser om dem, utan det var massverkan, säger han.

Rosenkransens form

Titeln ”Jordens ansikte” är ord som finns i katolska bönesammanhang. Också diktverkets form har stark knytning till det katolska. Boken följer samma struktur som rosenkransen, det pärlband som används av katoliker för bön och meditation.

– Den strukturerar tankar om livet på ett väldigt fint sätt. Jag är förutom en ganska nybliven katolik också en slarvig katolik, som inte använder rosenkransen dagligen, men periodvis har jag gjort det och den lägger ihop meditativa tankar på ett klokt sätt, säger Lars Andersson.

Lars Anderssons första diktsamling ges ut av bokförlaget Polaris.
Lars Anderssons första diktsamling ges ut av bokförlaget Polaris. Foto: NWT Redaktion

Rosenkransen ger teman att återkommande meditera över, som glädje och smärta. Också Lars Andersson håller sig till kransens teman i sin bok, vars själva innehåll också har religiös prägel. Läsaren får möta Jesus i Getsemane, men också fundera över hur sista måltiden skildras i bild i Östra Ämterviks kyrka.

Vilken roll spelar religionen i ditt eget liv?

– Den spelar väldigt stor roll, men jag tror inte ett dugg på värdet av att prata om det. Där måste verkligen var och en hålla i sin egen slagruta, säger han, vänligt men bestämt.

Den som vill hämta inspiration från honom i den typen av frågor får vända sig till boken: ”dikterna får tala i så fall”. Han har lämnat dem till läsaren nu, och till någon (eller några?) som vill sätta toner till några av de sångbara texterna.

– De får vandra den vägen de kan, säger han om dikterna.

Själv arbetar han nu vidare med ”det stora lasset”, jo, han kallar det så, projektet han tagit sig an, att skriva en biografi om Göran Tunström.

Hur går det för dig?

– Jo, jag håller väl på och kopplar ett slags grepp.

Blir det mer poesi framöver tror du?

– Det är jag inte alls säker på. Det känns nog inte så, men man vet ju aldrig. Det är inte så att jag tänker sadla om. Den är nog en ganska singulär bok, både bakåt och framåt.

Rim eller inte rim brukar vara en vattendelare för den som skriver poesi. Lars Andersson väljer en annan väg: han har både rimmade partier och orimmade. ”Jag tycker om att arbeta med strikta former också, men jag har försökt att undvika uppenbara grötrim.”
Rim eller inte rim brukar vara en vattendelare för den som skriver poesi. Lars Andersson väljer en annan väg: han har både rimmade partier och orimmade. ”Jag tycker om att arbeta med strikta former också, men jag har försökt att undvika uppenbara grötrim.” Foto: Kari Løvaas

Det var inte självklart att Jordens ansikte heller skulle bli av, när han arbetade med dikterna under 2020 och 2021.

– Jag var verkligen inte säker på att det skulle bli en bok av det. Jag presenterade det inte för min förläggare förrän jag ruvat på det ett tag, men han tände.

Målades 2013

Katrin Westman är glad över att ansiktena hon målade redan 2013 fått ett nytt liv. De skapades som en frigörande övning:

– Jag målade mycket kroppar men hade svårt att måla ansikten. Jag hade en låsning och jag ville utmana mig lite, berättar hon.

”Det är något fint när allvar och lekfullhet får mötas”, säger Karin Westman om mötet  mellan hennes bilder och Lars Anderssons lyrik.
”Det är något fint när allvar och lekfullhet får mötas”, säger Karin Westman om mötet mellan hennes bilder och Lars Anderssons lyrik. Foto: Privat

Då gick hon på konstskola i Umeå och de 160(!) bilder hon skapade fick följa med till Värmland. Här visades de på Alma Löv museum och via Stella Broos landade de på Gunnerudsgården - och några av dem i Lars Anderssons bok.

– Det är första gången jag är med i ett bokprojekt och det är något häftigt med bilderna och texten tillsammans. Jag tycker själv att bilderna är ganska humoristiska ibland och tillsammans med Lars allvar blir det bra. Det är något fint när allvar och lekfullhet får mötas.

"Det är människor jag känt, kompisar och bekanta blandat med släktingar och mig själv som liten”, berättar konstnären Katrin Westman om ansiktena hon målade på konstskolan.
"Det är människor jag känt, kompisar och bekanta blandat med släktingar och mig själv som liten”, berättar konstnären Katrin Westman om ansiktena hon målade på konstskolan.

Artikeltaggar

Etik och religionFörfattareKarlskogaKatrin WestmanKonstLars AnderssonLitteraturNöje/KulturPoesiSunneVärmlands länÖstra Ämtervik

Så här jobbar Fryksdalsbygden med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.