Far och dotter cyklade till Berlin: ”Vi kommer aldrig att glömma den här resan”

Gränserna har öppnat och man kan åter flyga eller ta tåget ut i Europa.

Eller så gör man som Marc och Sara Broos. De cyklade till Berlin tillsammans – och fick en annorlunda far- och dotterupplevelse med många överraskningar längs vägen.

– Vi kommer aldrig att glömma den här resan, säger Marc Broos.

Både far och dotter bor i Sunne, men cykelresan startade på Österlen, där konstnärsparet Marc och Karin Broos hade hyrt ett hus. Efter att ha umgåtts med barnen och deras familjer i några dagar där hölls en fest och sedan trampade far och dotter iväg.

– Dagen efter festen cyklade Sara och jag till Berlin från Löderup. Vi cyklade till Ystad, sedan tog vi båten till Świnoujście i Polen. Där övernattade vi och sen tog vi Usedom radweg. Jag har ofta tänkt att det skulle vara en dröm att cykla den vägen, säger Marc Broos.

Skog och stigar

Han berättar att det faktiskt är cykelväg hela vägen till Berlin. De behövde alltså inte tampas med bilar utan kunde njuta av färden.

– Ibland var vi inne i skogen på små skogsstigar med stenar och små bäckar. Det här kan inte stämma tänkte man, men så dyker det upp en skylt och man är ändå på rätt väg. Bara det är så fint, att någon tänkt ut de där vägarna och gjort en led, säger Sara Broos.

– Det bästa var genom skogar och landskap. Fruktansvärt vackert och fint. Vi skulle aldrig hamnat på de ställena om vi kört bil. De små asfaltsvägarna var det ingen biltrafik på, säger Marc Broos.

45-milaresa

De har elcyklar, men det är inte som att åka moped – det krävs att man trampar själv också! Och sträckan är lång; de cyklade åtta-tio mil per dag.

– Vi cyklade 450 kilometer totalt. Själva cykelvägen är 350 kilometer, men sedan kommer det till att vi cyklade från Löderup till Ystad och så cyklade vi fel några gånger och tog några omvägar, säger Marc.

När de vände hemåt lyfte de ombord cyklarna på tåget från Berlin till Stralsund och därifrån cyklade de till ön Rügen. Sedan blev det båt hem till Sverige från Sassnitz.

”Fantastiskt äventyr”

Nu är de hemma sedan någon vecka och har pustat ut och börjat smälta alla intryck. Det var många överraskningar som väntade dem längs vägen.

– Det var ett fantastiskt äventyr, säger Marc Broos.

De cyklade genom majsfält, hamnade på ett DDR-museum, såg oväntat många vindkraftverk och lyckades – ibland med visst besvär – hitta logi varje natt.

– Bara att man kom fram till slut tyckte jag var helt fantastiskt och att man bara cyklade på små cykelvägar hela vägen, att det ens är möjligt, säger Sara Broos. Det var helt surrealistiskt att komma fram till Berlin på det sättet.

Annan upplevelse

Visst hade det gått både enklare och snabbare om de tagit tåget eller flyget, men den här resan hade andra pluspoäng.

– När man cyklar känner man vädret och vinden, alla ljud och dofter. Det är en helt annan upplevelse än att sitta i en bil. Att uppleva ett landskap och ett land så fysiskt och så nära och känna doften av jorden är något annat än att flyga in någonstans eller åka bil. Kroppen får ett slags minne också, säger Sara.

– Man blir nästan en del av naturen. Man känner sig nästan överlämnad. I en bil har man ett skydd men nu sitter man där på en slingrig skogsväg och det är lerigt och man nästan cyklar omkull, säger Marc.

– Också långsamheten, som går emot hela tidsandan nu när allt ska gå så fort och allt är så effektivt. Sedan är det miljövänligt dessutom, säger Sara.

Bra förberedda

Resan gick utan större missöden, inte ens en punktering, men de var beredda:

– Vi hade dubbla batterier, regnkläder, varma kläder, cykelreparationsgrejer, cykellås, böcker och allt, säger Marc Broos.

Allt blev förstås inte som tänkt. De hade en bra guidebok och Marc Broos hade studerat kartan och gjort upp fantasibilder om alla de små byar de skulle passera längs cykelvägen. Små pittoreska byar med små torg och caféer tänkte han sig, men väl på plats i det före detta DDR-landskapet var den ena byn tristare än den andra: grå hus, fördragna gardiner, inga affärer, inga människor på gatorna...

– Och inga caféer, förstås, vi fick cykla fem mil första dagen för att få en kopp kaffe!

– Man fick verkligen en bild av den tyska landsbygden, säger Sara Broos. Men naturen var enorm, landskapen var fantastiska. Det var behållningen.

– Det var spännande att möta något oväntat, fyller Marc i.

Besatt av att cykla

Att som far och dotter göra en resa av det här slaget är också något alldeles extra.

– Vi har faktiskt aldrig gjort något sånt, eller rest ihop på det sättet innan, så det är verkligen speciellt, säger Sara Broos. Alla kanske inte skulle göra det, men man delar något och jag har fått en ny passion för cykling genom pappa, för att han är så besatt av att cykla!

– Det var fantastiskt kul. Vi kommer aldrig att glömma den här resan, säger Marc.

– Man kan prata med varandra och komma varandra lite närmare och lära känna varandra. Det här är någonting jag skulle vilja göra med alla döttrarna. Fast Sara har redan lagt beslag på nästa år. Hon har fått smak på att cykla och vill att vi ska cykla i Holland eller Belgien.

– Det är också fint att dela något. Bara att uppleva något tillsammans är speciellt, att man delar samma upplevelse. Jag har rest mycket ensam och gör det också gärna, men det är något helt annat att faktiskt ha gemensamma minnen. Och sen att vi faktiskt klarade att genomföra det genom regn och storm! säger Sara.

Apropå det: nästa gång, då tar de vattentäta skor.

– För det var inte roligt att cykla med dyblöta fötter i ösregn i sex mil, säger Sara.

– Man lär sig något varje gång! säger Marc Broos.

Fyllt på med intryck

Han tror att resan också kommer att märkas i hans konstnärsliv. Han har nyligen fått ett coronastipendium av Region Värmland och det kommer väl till pass nu efter resan, då tanken fick flyga fritt.

– När man cyklar har man massor av tankar som går runt i huvudet om allting: om livet, vem man är och vad man gör och håller på med och vad man ska göra nu. Allt vad man gör när man skapar handlar om allt man har tänkt och som man upplevt. Det är bra om man fyller på med nya intryck. Kanske se sig själv och allting med andra ögon. Det är nästan det viktigaste arbetet som konstnär: att få näring. Man behöver intryck och upplevelser av att vara människa och kunna uttrycka något. Jag har fått mycket näring nu!