Insatsledaren: ”Blir väldigt påverkad – kan ju vara någon man känner”

I söndags morse inträffade den tragiska olyckan i Bjälverud, där tre personer miste livet.

Insatsledaren Conny Sundberg, som var en av de första som kom till platsen, bearbetar nu tillsammans med sina kollegor det man varit med om.

– Det här är vårt jobb, men man vänjer sig aldrig, säger han.

Conny Sundberg berättar att han förstod tidigt att det var en extremt allvarlig olycka som inträffat, utifrån den information han fått innan han anlände till olycksplatsen.

– Det konstaterades också snabbt när vi kom fram. När det stod klart att det inte gick att rädda någon av de inblandade, gick räddningsarbetet in i ett annat skede, berättar han.

Eftersom trafiken leddes om kunde man ostört arbeta på platsen. Det tog ungefär två timmar från det att larmet gick, tills att räddningspersonalen var tillbaka på stationen i Sunne. Personalen återställde bilarna och gjorde dem redo för nya insatser. Därefter samlades allesammans.

– Vi tog kaffe och smörgås och sedan pratade vi om olyckan, vad var och en gjort. I regel är jag eller en person utifrån samtalsledare och man låter var och en prata, och går noggrant igenom vad alla tycker och känner. Detta samtal dokumenteras.

Därefter har alla ett fritt val, om de vill fortsätta sin beredskap eller om de vill ta ledigt. Alla reagerar naturligtvis olika, och det beror delvis på hur kraftigt man exponeras för själva olyckan, då en del har andra arbetsuppgifter och hamnar en bit ifrån.

Att komma till en olycksplats när man bor på en liten ort, är förstås extra speciellt, då risken är stor att någon i styrkan är bekant, eller till och med står någon som är inblandad, mycket nära.

– Detta är vår vardag, det ingår i vårt arbete. Det är något vi har med oss hela tiden, och naturligtvis blir man väldigt påverkad. Så är det att arbeta i en liten kommun, säger Conny Sundberg.

Under måndagsförmiddagen hade personalen på brandstationen ett nytt möte, och därefter ska man ha ett uppföljande möte med samtliga inblandade under måndagskvällen.

– Vi brukar ha ett nytt samtal efter ett par, tre dagar, beroende på hur det passar. För oss passade det bäst ikväll, och då kör vi samma runda och pratar igen. Krävs det mer uppföljning tar vi in psykolog, kurator eller terapeut, för antingen hela gruppen eller specifika individer. Vi är duktiga på att samlas på det här sättet och vi har fler uppföljningar om några dagar, om det behövs. Det är ett sätt för oss att bearbeta det vi varit med om.

Eftersom ganska många brandmän rullar på schema, är det tack och lov få som tvingas åka ut på den här typen av extremt allvarliga olyckor flera gånger.