Jila Mossaed: ”Jag är ingen optimistpoet”

Den dubbelspråkiga författaren och akademiledamoten Jila Mossaed gav Litteraturfestivalen på Mårbacka en skimrande avslutning, med både allvar och glimt.

– Jag är ingen optimistpoet, men tyvärr är världen inte så snäll heller, konstaterar hon.

Jila Mossaed är författaren som bytte land och språk, men fortsatte att skriva – både på sitt modersmål persiska och på sitt nya språk svenska.

Hon konstaterar själv att dikterna skiljer sig åt, beroende på vilket språk hon arbetar på.

– Mina dikter på svenska är helt annorlunda. På persiska är det som ett hav jag dyker i, på svenska är det som en bassäng.

35 år sedan flykten

Det var till Värmland hon först kom efter ankomsten till Sverige 1986. Hon kom från Teheran till först Hagfors, sedan Karlstad, när hon flydde från Iran med sina två barn. Hennes poesi hade blivit farlig och hon har inte kunnat återvända sedan dess.

– Jag har inte varit i Iran på 35 år, berättar hon för publiken på Loftet på Mårbacka.

Hennes böcker läses dock fortfarande i hennes hemland, även om de måste gömmas i andra bokomslag.

– Så jag är fortfarande lite, lite känd i Iran, säger hon med ett leende.

Rymlingen

Det officiella Iran, mullorna som styr, uppskattar inte hennes fria författarskap.

När beskedet kom om att Jila Mossaed valts in i Svenska akademien 2018, förbigicks detta först med tystnad i Iran, i tre veckor. Sedan kom rubriken i den regimtrogna tidningen:

– ”En rymling blev medlem i en institution som inte finns längre”, berättar Jila Mossaed och skrattar.

För visst finns Svenska akademien och poeten som Iran förlorade är en av ledamöterna som är med och förnyar den anrika institutionen efter all turbulens där.

Innerligt möte

Det blir ett innerligt möte med publiken, när hon går upp på scenen som avslutande programpunkt på Litteraturfestivalen. Hon läser dikter ur flera av sina böcker och William Olsson avlöser med spirande melodier på flöjt.

Författaren svarar sedan både milt och slagfärdigt på publikens frågor. Humorn och värmen ryms i sammanhanget, även om hon i sin poesi tar upp viktiga, svåra och ibland tunga ämnen.

– Jag är ingen optimistpoet, men tyvärr är världen inte så snäll heller, säger hon ursäktande mitt i uppläsningen.

Med en passning till en av sina boktitlar, Månen och den eviga kon, lägger hon till:

– Jag är inte glad över att vara människa; jag vill vara en ko, säger hon och påminner om krigen i världen, problemen när gränser ritas upp och hur religion tas som ursäkt för att ta till vapen för att säkra makt.