Kvinnor med mod och styrka var den röda tråden på Litteraturfestivalen på Mårbacka, som under lördagen lockade runt 140 personer till Loftet.
– Det är ett fantastiskt program om jag får säga det själv. Det är väldigt roligt att gå på litteraturfestival även om man får göra den själv! sa Sara Falkstad och fick varma applåder.
Det tolv timmar(!) långa programmet började med Marit Kaplas Osebol och slutade med Jila Mossaeds poesi – och däremellan rymdes alltifrån norska Vigdis Hjorth till historiska reflektioner om Elin Wägner och Selma Lagerlöf.
Det blev en resa i både tid och rum under dagen, men det som på papperet kunde tyckas spretigt, blev väl på plats en rad författarsamtal med en tydlig, röd tråd: modiga kvinnor.
Pionjärerna
Selma Lagerlöf var självklart en av dem. Hon var pionjär på många områden, inte minst när hon som första kvinna tog en plats i Svenska akademien. I en av programpunkterna möttes Anna Nordlund, som skrivit en biografi om Lagerlöf, och Ulrika Knutson, som skrivit en om Elin Wägner, som i sin tur skrev den första biografin om Lagerlöf. Det blev ett samtal fyllt med pionjärskap och mod, men också de historiska kvinnornas olika angreppssätt på sin samtids problem.
Också norska författaren Vigdis Hjorth har många gånger visat prov på mod i sitt författarskap. Hon har skrivit romaner som väckt debatt om hur nära verkligheten man egentligen får gå som författare, men var i sitt framträdande tydligt i sitt försvar av litteraturens och författarens frihet.
För Ann-Helén Laestadius krävdes stort mod för att skriva den omdiskuterade och hyllade romanen Stöld. Det är en mörk skildring av konflikterna kring rennäringen, där hon visar att hot och hat mot samer inte är något som enbart hör flydda tider till.
– Det var tungt att skriva boken, men jag gjorde det med stor ilska, berättade hon bland annat. Jag har varit rädd att mina källor ska råka illa ut och jag är mån om att man inte ska säga att det här handlar om mina släktingar.
Att ändå skriva är viktigt:
– Vi tar tillbaka makten över vår historia och berättar om den ur vårt perspektiv.
Öppenhet om det svåra
En annan typ av mod krävs för att skriva boken som Kristina Sandberg gjort. I ”En ensam plats” berättar hon mycket öppet om tiden när hon behandlades mot bröstcancer. Hon skriver om sin stora oro för att dö ifrån sina barn, men också om ilskan över omgivningens oförståelse, inte minst när oron bemöttes med överslätande ord.
Hon fick frågan om det inte kändes pinsamt att dela med sig av det svåra:
– Jag har alltid hållit på med pinsamhetens projekt. Vi kan inte bara ha hjälteberättelser, slog hon fast.
Och:
– Man skriver det man kan och det man måste.
Magisk avslutning
Festivalen avslutades av akademiledamoten och poeten Jila Mossaed, som läste dikter ackompanjerad av William Olsson blåsinstrument – och av pipande svalor under lofttaket. Då blev det ren magi och litteraturens kraft kändes som allra närmast.
Det var nöjda initiativtagare som efter de tolv festivaltimmarna sammanfattade kvällen.
– Det har känts som ett samtal som har fortsatt idag och hakat i varandra. Där finns många röda trådar, säger Sara Falkstad.
Selma och kvinnorna
En tydlig röd tråd är kvinnorna: alla författare i programmet är kvinnor och det är ingen slump.
– På Selmas tid var detta en plats befolkad av kvinnor, så det känns naturligt, säger Sara Falkstad.
– Och vi har utgått från det vi tyckte var intressant, säger Sara Falkstad.
Och det fanns inga intressanta män?
– Inte som var intressantare än kvinnorna vi har lyssnat på här idag! säger Sara Falkstad.
Men det är inte så att manliga författare är portade:
– Det är inte en princip, men vi tycker att det finns väldigt många kvinnliga författare fortfarande som inte syns lika mycket och inte få lika mycket utrymme, säger Yvonne Ihmels.
Två dagar nästa år
Båda hoppas att Litteraturfestivalen ska bli ett återkommande evenemang. Lördagen gav mersmak:
– Nästa år blir det två dagar, hoppas Yvonne Ihmels.
Och med vilken känsla går ni hem i kväll?
– Trött men glad! Väldigt uppfylld av de här fantastiska samtalen som är något vi gjort tillsammans, säger Sara Falkstad. Att få dela det gemensamma samtalet och den gemensamma kulturupplevelsen, det är något visst med det och det är något vi saknat under den senaste tiden.