Film om brödraskap: "Mer adrenalin än oro i kroppen"

Två bröder, en ocean och ett äventyr.

Det tog 37 dygn för det värmländska brödraparet Claes och Pär Nordwall att korsa Atlanten. Resan ska nu bli en film som handlar om brödraskap, äventyret och havet.

I HBO-serien "I Know This Much is True" gör Mark Ruffalo rollerna som två tvillingbröder, den ena svårt psykiskt sjuk. Det är ett starkt porträtt av ett brödraskap där allt dras till ytterligheter. Serien inspirerade den värmländska filmaren och musikern Claes Nordwall som efter den uppmärksammade kortfilmen "Autoscopy" letade efter ett filmprojekt där han kunde utforska relationen till sin bror.

– Min bror Pär seglar mycket, börjar Claes Nordwall som just kommit innanför dörren hemma i London efter att ha korsat Atlanten.

– När brorsan skulle segla hem sin båt, som fastnat i Panama på grund av pandemin, frågade han mig om jag ville följa med över Atlanten. Då föddes min tanke om att göra en film.

Planerna började ta form i januari, men i en värld förlamad av pandemi tog det tid att ordna allt praktiskt med resetillstånd och tänkbara mötesplatser. Lösningen blev att ses i Mexiko. I början av maj satte bröderna segel från den lilla ön Isla Mujeres utanför Cancún med sikte på den karibiska övärlden och vidare mot Europa. Med på resan var även brödernas vän Jens Nordholm, tidigare Arvika-bo.

– Segelbåten heter Sawubona och är 42 fot, långkölad. Två försegel och ett storsegel. Rymlig, byggd 1975. Väldigt fin är den, fortsätter Claes.

"Seglat på Vänern"

Lillebror Pär Nordwall har mångårig segelvana, NWT har tidigare berättat om hans strapatser tillsammans med Johanna Boes. För Claes var erfarenheterna av att segla betydligt mer blygsamma, han hade tidigare bara gjort enstaka dagsturer. Nu väntade fem – kanske fler – veckor ute på en nyckfull ocean.

– Vi har seglat på Vänern och någon gång när jag besökte Pär i Granada. När vi lättade ankar fick jag lära mig allt eftersom. Jag litade på brorsan. Segling måste man till viss del erfara för att lära.

Hur vill du beskriva känslan när ni lämnade fastlandet?

– Det var såklart blandade känslor. Vi hade förberett båten i två veckor, skaffat mat och alla andra förnödenheter. Vi siktade på att ha nog för drygt 40 dagar till havs. Efter alla förberedelser var vi väldigt sugna på äventyret! Jag hade mer adrenalin än oro i kroppen när vi la ut. Jag är äventyrlig av mig så det var mest extas över att få komma i väg.

Väl ute på öppet vatten, omgiven av horisonten, hur vad det?

– Det går inte att föreställa sig på förhand. Det jag tänkte mest på var att tidsbegreppet försvann. Konceptet veckodagar existerade inte, allt flöt ihop. Man blir ett med allting och allting är i konstant rörelse. Båten krängde oavbrutet vilket var svårt för mig som ovan i början. Kroppsrytmen och krängandet, allt blir ett – jag, vattnet och båten. När jag väl kom in i det var det jättehäftigt.

I en sådan situation är det såklart viktigt att känna sina medresenärer, men det måste väl också vara viktigt att känna sig själv?

– Ja, absolut. Man lär känna sig själv om inte annat. Jag hade inte varit med om något liknande innan, men jag visste att jag var van hög stress och pressade situationer genom mitt arbete som filmare. Jag hade en känsla av att jag skulle klara av trycket.

– Sedan hjälpte det såklart att jag och Pär är bröder, vi vet om våra känsliga punkter och Jens är i grunden en väldigt positiv person så det fungerade väldigt bra.

Resan från Isla Mujeres till portugisiska Azorerna tog 37 dygn. Claes Nordwall pratar om överlag väldigt lugna vatten.

– Ovanligt lugna. I början fick vi fin draghjälp av Golfströmmen, men väl ute på mitten av Atlanten fastnade vi i ett stiltjebälte. Vi fick köra med motor lite varje dag. Vi hade i princip ingen vind under två veckor och började ransonera mat och vatten. Vi förberedde oss på att vi skulle få stanna där under en väldigt lång tid. Området är känt som The Horse Latitudes, det har jag även tänkt ska bli titeln på min film.

"Brödraskapet och havet"

Redan under förberedelserna i Mexiko började han filma. Med HBO-serien i färskt minne ville han utforska sitt eget brödraskap.

– Serien fångade relationen bröder emellan på ett väldigt fint sätt. Atlantseglingen var ett bra tillfälle, en passande inramning för mig att göra något liknande. Jag har bott i London i 12 år, Pär är kvar hemma i Värmland. Vi har inte direkt glidigt ifrån varandra, men vi har inte setts så mycket de senaste åren. Tanken var att göra en film, en reseskildring, som även är en slags meditation över brödraskapet och havet, där tid och rörelse smälter ihop.

De tre på båten turades om att hålla båten under uppsikt nattetid.

– Jag samlade mina intryck från det gångna dygnet genom att prata in dem på en diktafon. De inspelningarna blir ett underlag för hur jag snickrar ihop filmen.

Du nämnde en period av stiltje under seglatsen, hur löste det sig?

– Det fanns en oro för att provianten inte skulle räcka, så vi anropade ett fartyg som passerade på inte alltför långt avstånd. Det var en rysk oljetanker som hette Wild Cosmos. Hela besättningen kom ut på däck för att titta på oss när vi slöt upp med segelbåtens lilla gummibåt jämte det enorma plåtskrovet. De hissade ner 100 liter diesel och vatten och mat. Det var en höjdpunkt på hela resan, stämningen var väldigt låg hos oss efter två veckors stiltje. Hjälpen stärkte vår moral.

Hem till Vänern

Claes Nordwall är just hemkommen från Azorerna, för Pär väntar 20 dygns seglats till Göteborg och därifrån vidare med Sawubona hem till Vänern och Karlstad. Nu väntar en tid för sammanställning av filmmaterialet.