Hoppa till huvudinnehållet

Värmländskans magi

Publicerad:

Det är allmänt känt att i Värmland drar man skrönor. Detta kunde även Tage Erlander från Ransäter, mannen som var Sveriges statsminister under hela 23 år. Vid jul 1962 intervjuas han av Lennart Hyland, i ett klipp som fortfarande går att hitta på nätet.

Hyland får den annars korrekte Erlander att släppa fram en lekfull sida och Erlander berättar om en kyrkans man som tidigt ”en möra”, det råkar dessutom vara söndag, roar sig med att skjuta prick. Prosten är så uppe i sitt görande att han hart när missar högmässan och hamnar i predikstolen med pistolhölstret kvar under kåpan. Och där, högt ovan församlingen, råkar han skjuta av ett skott som viner genom kyrkan. I kyrkbänken sitter en soldat som kvickt reser sig upp och fyrar av en lika kraftfull replik.

Erlander växlar helt utan bekymmer, ja som en skådespelare, mellan sin barndoms tungomål och den formella standardsvenska som han, efter många år i huvudstaden behärskar till fullo. Han använder orden ”körka”, ”di”, ”ettermiddan” och ”bänkera” med avsedd effekt. På sjungande värmländska betonar han de mest drastiska delarna i historien. Skratten låter inte vänta på sig.

Jag menar att bland det viktigaste i den värmländska berättartraditionen är att det finns inslag på värmländska. Man får dessutom inte vara sävlig i skallen då ”en taler” med en värmlänning, för rätt som det är kommer en poäng. Det, om något, har jag lärt efter att ha bott tre år i landskapet.

Det finns filmmakare som har samma sorts associationer till värmländskan som jag. Ulf Malmros, bördig från Molkom, låg bakom tv-serien Ack Värmland. I den är de dialektala inslagen högst framträdande och, precis som namnet på serien avslöjar, är landskapet själva förutsättningen för storyn.

Bärande är dialogerna mellan mamman Anette och dottern Fanny, boende i just Molkom. Ni som sett serien vet att bägge blir gravida samtidigt med sina tämligen endimensionella män. Detta faktum kräver en del filosofiska diskussioner mellan mor och dotter. Mamman Anette (Mia Skäringer) har i ett avsnitt gått in i en andlig fas. Hon klär sig i bohemiska klänningar och utövar dansrörelser som ska bringa ljus över tillvaron. Men detta, så omsorgsfullt uppbyggda utanpåverk, tappar helt sin effekt så snart hon öppnar munnen. Med värmländskans särpräglade melodi, blir Anette med orden ”Onger är som di är” raskt förankrad i hyrestvåan i Molkom. Orden är för övrigt ett svar på dotterns storvulna visioner om sin kommande avkomma.

Vi har däremot aldrig sett Mia Skäringer gestalta en karriärlysten ung politiker som på bred värmländska yttrar sig om tillståndet i landet i riksdagens plenisal, eller för all del, spela cool finanskvinna som talar om ”penninger” vid Stureplan. Nix, som tungomål passar värmländskan inte i maktens boningar, i alla fall inte i sin mest utpräglade variant.

Bengt Alsterlind, som i många år levererade roliga experiment för barn i TV-programmet Hajk, intervjuades i Göteborgs-Posten för några år sedan. På frågan om han haft nytta av sin dialekt svarade han: ”Mycket nytta. Värmländskan är som norska, vi har en uppåtgående satsmelodi. Vi låter gladare än vad vi är. Sen är ju humorn viktig i Värmland. Vi har väldigt lätt att komma i kontakt med göteborgare medan det är svårare med skåningar. De har ett helt annat känslomässigt språk och är svåra att kommunicera med”.

Alsterlind är alltså inne på att dialekten också är ett känslomässigt språk. En människa som visste det var Selma Lagerlöf. Då hennes huvudpersoner har det som mest omtumlande, låter hon dem - så klart - tala sitt modersmål. I början av Kejsaren av Portugallien möter vi torparen Jan i Skrolycka. Han är utjagad ur sin stuga. Hustrun hans, som han av praktiska skäl gift sig med, ligger i barnsäng. Jan misströstar där han sitter och kurar i regnet och begriper inte hur de ska ha råd att mätta en mun till: ”Arbeta får jag göra alla dar från morron te kväll, men tess nu har jag teminsingen fått fred om nättera. Nu kommer väl barnungen te å skrika, så jag inte får ro då heller”. Så ropas han in i stugvärmen av barnmorskan. När Jan klivit in i stugan lägger hon barnet i armarna på honom och säger: ”Här ska Jan få se på e lita jänta, å det e, som heter duga, sa hon.” Och hur slutar då scenen? Jo, Jan får ett sådant känslorus av kärlek att han får hjärtklappning och tror att han ska dö. Men barnmorskan begriper vad som sker och frågar om han aldrig tyckt om någon så mycket förr. Och nej, det har han inte. Och det är då han förstår vad som varit felet i hans liv fram till nu. Den som inte känt av sitt hjärta varken i sorg eller glädje ”kan säkert inte räknas som en riktig människa”.

Susanne Nyman

Artikeltaggar

KrönikorMolkomSunneSusanne NymanTage Erlander

Så här jobbar Fryksdalsbygden med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.