Damm, fast, ren, för, led, fil… Det måste vara rena rama kaoset för den som inte har svenska som modersmål att begripa sig på detta, tänker jag som har förmånen att gå djupt in i vårt språks alla skrymslen och vrår på universitetet i Karlstad.
Ni som läser här kan fundera på orden jag inledde med ovan. De flesta av er inser efter ett tag att vart och ett av dem har fler än en betydelse. Damm kan både vara en damm som grodor trivs i, en sådan man slänger slantar i för att önska sig en egen prins eller ett slott, eller så betyder ordet sådant som hopar sig i hörnen inomhus och förvandlas till det sammansatta, och för oss modersmålssvenskar talande ordet, dammråttor, de grålurviga som efter en vecka eller två kräver, just det, dammsugning.
Ordet ”fil” har ännu fler betydelser. Om det står att jag ska köpa ”en fil” på en inköpslista någon annan skrivit gäller det att veta huruvida jag ska gå till mejerihyllan på ICA eller till Järnias verktygshylla. Står ordet för sig själv i ett annat sammanhang kan det dessutom handla om vilken fil på vägen jag ska välja. ”Byt fil” liksom. Till långfil, rundfil, vänsterfil, eller – varför inte gräddfil?
För många år sedan, då jag bott i Stockholm ett par år, blev jag vän med en begåvad tjej som hette Branka. Hon hade flytt med sin mamma och pappa från kriget på Balkan och hade på kort tid, förutom på några smärre detaljer, lyckats tillägna sig det svenska språket. När jag lärde känna henne gick hon första året på läkarlinjen. Hennes mål var att bli barnläkare. Nu satt vi i hennes studentrum på Gärdet med varsin kopp te framför oss.
”Susanne, ni i Sverige är ju kända för att vara jämställda. Papporna är hemma med barnen, ni har daghem och både män och kvinnor diskar och lagar mat. Kvinnorna arbetar, ja allt det där. Men, nu undrar jag verkligen över en sak, varför heter det då damsugare? Är det bara damer som ska städa?” Hon drog ihop ögonbrynen en aning konfunderad och avkrävde mig, en jämställd svensk kvinna, som satt mitt emot henne, en förklaring.
Jag tappade hakan, men begrep efter någon sekund att det var ett m som tappats bort och började skratta. Efter en stunds förvirring redde vi, med hjälp av en penna och ett anteckningsblock, ut detta med lång och kort vokal och att ”dam” med långt a var ett ord, med en betydelse, och ”damm” med kort a, och därmed två m i skrift, var ett annat ord. I nästa steg förklarade jag, när jag ändå hade ångan uppe, att ordet damm, med två m dessutom hade två betydelser. Då tittade Branka upp med en suck, skakade på huvudet och såg på mig med bekymrad min:
– Ert språk har ingen logik.
Och nu, trettio år senare, kan jag svara att nja, ibland finns det logik, men nej, definitivt inte alltid.
Ett vet jag däremot med säkerhet. Vi som fått vårt språk med modersmjölken har i alla lägen en språklig fördel och den ger oss övertag, varje dag, året runt. Vi förstår liknelser, ironi och språkliga skämt. Vi slänger glatt iväg hyfsat välformulerade arbetsmejl och ringer utan större tvekan upp tjänstemän på kommunen för att fråga om något. Vårt språk ger oss självförtroende och makt, vi behärskar därmed de flesta situationer och kan, om det behövs, hävda vår rätt. Vi vet att ett och samma ord kan ha flera betydelser, vi förstår att en ko på isen inte är en ko på isen utan ett udda sätt att säga att det inte är någon panik, och att den som inte har tillräckligt på fötterna knappast fryser.
Numera hyser jag ännu större respekt än tidigare för alla dem, som från Ystad till Haparanda sitter på SFI-lektioner och gnuggar sina geniknölar utan att kasta in handsken trots det trassel av regler, undantag, språkliga volter och tokroliga metaforer, som svenskan har. Respekt för er och välkomna in i vår gräddfil, så snart ni bara kan.
Susanne Nyman