Hoppa till huvudinnehållet

Krönika: Jag faller för snön

Publicerad:
"Min relation till snö är som en urskillningslös förälskelse", skriver Susanne Nyman.
"Min relation till snö är som en urskillningslös förälskelse", skriver Susanne Nyman.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Mörkblå moln tornar upp sig, skyar öppnar sig och - snön faller. Och inte alls ”vi med den” som den gode Lundell sjunger. Nej, snön faller och jag blir yr av lycka. Jag sjunger lovsånger till kristallerna från skyn, jag ropar: Hej mitt vinterland nu är jag här! så högt att en korp förnärmad lyfter från en gran.

Min relation till snö är som en urskillningslös förälskelse. Den lägger sig i drivor runt om mig, gör allt annat osynligt, ger mig sprätt i kroppen och tok i knoppen, vit gnistrande glädje och bubblande skratt.

Och precis som med stormande förälskelser så accepterar jag, utan gnäll, snöns förutsättningar och mindre behagliga sidor: ett iskallt torp som kräver två lager duntäcken och två fårskinn som sällskap i sängen. Golv som fordrar raggsockor på fötterna, tre decimeter av snön själv på trappan, som utan att be om lov placerat sig där och som gör ytterdörren svår att öppna.

Väl ute går Volvon på gårdsplanen inte att skilja till form och färg från jordkällaren bredvid. Det tar femton minuter med skrapan att ge den en bils skepnad igen. Jag finner mig i att låset till vedboden frusit och att vattentunnan vält eftersom vattnet i den frusit till en jättelik isglass som nu är på väg ur sin förpackning.

Jag vet, att då förälskelsen lagt sig, så kommer snön att blaska och förvandlas till grått mos, men ack, nu är nu och på Ski Sunne står killar och tjejer i uthyrningen, vid liften och vid grillplatsen och välkomnar en med leenden. På backens topp ligger längdskidspåren smäckra som nylagd tågräls. I väntan på dem roar jag mig med att anlägga en egen slinga på 500 meter på en äng, inte by hand, utan by legs, så att säga. Den är inget för proffs men duglig och framförallt är det kul att leka spårmaskin. För det är det som är grejen med snö. Precis som med den bäste av kavaljerer så får snön mig att skratta. Den får mig att vilja göra snöänglar, åka spark, kasta mig ner för branta backar, pricka ladugårdsdörren men en snöboll, samla istappar, ja, allt möjligt. Jag är helt enkelt kär och galen igen, som Lundell skulle vråla.

Susanne Nyman

Artikeltaggar

KrönikorSunneSusanne Nyman