Hoppa till huvudinnehållet

Betvinga eller bejaka mörkret

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Min intuitiva reaktion så här års är att ju mer ljus desto bättre. Bättre främst för själen, men även av praktiska skäl. Vem kan diska rent i halvdunklet eller hitta nyckelhålet på ytterdörren om belysningen är noll och intet? Således åker jag till Ikea för att köpa lampor som kan lysa upp mitt hem och min entré. Samma vecka får vi på universitetet där jag pluggar en novell att tolka. Den heter Ur mörkret och är skriven av Victoria Benedictsson för 150 år sedan. Det är en imponerande text om en individs kringskurna tillvaro, om ett barns uppväxt i enskildhet med en kvinnoföraktande far.

Jag tolkar novellen på två vis utifrån titeln. Först vill Benedictsson, genom jaget som talar, ge röst åt de förtryckta kvinnor vars mörka livsvillkor i hennes samtid dikterades av män. Själva rösten, i novellen, kommer ur ett hörn i ett dunkelt rum. Kvinnan som talar är knapp skönjbar, rösten talar alltså konkret ur mörkret, för att ge tyngd åt det mörka liv hon beskriver.

Men, så finns där också en ljuspunkt i det skumma rummet. Det brinner en kamin och det svaga skenet från brasan når precis fram till ett ansikte. Det är ansiktet på den man som lyssnar. Det är alltså, med tanke på den svärta som jaget berättar om, hoppfullt att det är just en man som sitter där. Rösten har hela hans uppmärksamhet, den är det enda han utskiljer. Hon som talar är djupt plågad och har gett upp. Hon önskar hon vore en man, eller åtminstone ett neutrum, för att själv få styra sitt liv. Varsamt ställer den lyssnande mannen någon fråga. I övrigt är han tyst. Jag läser alltså också novellens titel som att berättaren vill att den lyssnande mannen ska leda fler män ut ur sin mörka destruktiva syn på kvinnor. De ska liksom han lyssna varsamt och få insikter.

Jag återvänder efter inköpet av lampor till mitt torp sent på eftermiddagen, tar den stora blå prassliga påsen ur bagageluckan, lyfter ur en ny kökslampa och en utomhusslinga till den nu bladlösa syrenbusken. Får dem på plats och blir nöjd. Skuggorna jagas bort, disken blir denna afton glänsande ren och ute kan gäster hitta fram på grusgången, mörkret till trots.

På kvällen släcker jag allra sist lampan i sovrummet. Det blir becksvart. Jag hör vinden vina och en mus springa i väggarna, det knäpper i golvet och en gren trummar mot ytterväggen. Det slår mig när jag stirrar ut i mörkret att Benedictsson kanske hade en tredje anledning att förlägga novellen till ett rum i mörker. Dagtid gör ljusets det svårt att samla sinnet, bestyr pockar på och andra människors tal avbryter oss. I mörkret däremot blir vi varse sådant som vårt medvetande annars inte förmår få fatt i. I mörkret skärps våra sinnen och tankar. Tankar som behöver mörkrets mjukhet för att framträda. Tankar som i motsats till ordspråket ”Saker måste ut i ljuset”, behöver skydd av mörkret för att bli tydliga och våga utsägas. De kan vara våra vackraste eller våra mest ångestladdade. Det är i mörkret vi kan skilja det i tanken väsentliga från det oväsentliga, det är då vi längtar och sörjer, det är då vårt samvete rannsakas eller vår sårbarhet framträder. I mörkrets hör vi vårt eget hjärtas slag, ibland plågat av ensamhet med endast ett täcke som värn. Det är i mörkret själens innersta blir synligt - om vi vågar se på vad den bär. Det är i mörkret vi sträcker oss efter en älskad hand.

Mörker kan stå för smärta och död, men också för skydd. Och visst kan de nattliga tankarna spela oss spratt och få förflugna ord från en kollega att stå till doms över vår existens och självförtroendet att sjunka i golvet, eller oron inför en prövning dagen därpå att växa sig hög som en skyskrapa. Men jag tror som Benedictsson, att om du hör en röst i mörkret tala, tänk då att den valt dig som platsen för sitt ljus, dig som en värdig mottagare. Låt den tala. Sträck ut din själs varsamhet så långt du förmår, låt ljuset falla på dig, och lyssna.

Susanne Nyman

Artikeltaggar

KrönikorSunneSusanne Nyman