Irländsk röd och vit setter är en av de fyra setterraserna. Kersti och Per-Olof Öholm som nu föder upp rasen under kennelnamnet Mac Gordon's på gården i Västra Ämtervik föll för deras charm och vackra utseende.
Det är tämligen säkert att irländsk röd och vit setter är en äldre variant av den helt röda irländska settern. Vid slutet av 1800-talet hade den röda så gott som helt tagit över efter den röda och vita settern som blev så ovanlig att man trodde den var utdöd.
Men runt 1920 upptäcktes hundar som liknade denna gamla ras på Irlands västra landsbygd och 1944 hade man kommit så långt att rasen fick en egen rasklubb. Rasen är än så länge liten men har fått ett säkert fotfäste på Irland.
Sju kullar
I Sverige finns det ett fåtal uppfödare av den stående fågelhunden som trivs med att jaga på fjället men även lika mycket visa upp sig på utställning som att ligga på soffan och mysa.
– Vi startade vår kennel 2006 och hade vår första kull 2009 och sedan dess har vi haft sju kullar. Det är lika spännande varje gång att se valparna växa upp och hur de utvecklas, berättar Kersti Öholm.
Det är en lagom varm sensommardag när vi besöker Kersti och Per-Olof Öholm och deras hundar. På övervåningen i villan så tar vi oss en snabbtitt på de veckogamla valparna – små, söta valpar som ska växa upp till ståtliga irländsk röd och vita settrar.
– Redan innan valparna flyttar till sina nya ägare så börjar vi leka fram att de ska apportera. Men bara lek, några krav kan du inte sätta förrän en valp är runt sex månader. Men det är jätteviktigt att leka fram jaktlusten och apporteringen tidigt, berättar Kersti Öholm.
Vittring
Mac Gordon's Call my Name, ”Sally”, nio år, vet vad som ska hända när Per-Olof Öholm sätter på henne selen och en lång spårlina.
– Sally tycker detta är jätteroligt, bland det bästa hon vet. Vi tränar med en spårlina i dag och då vi inte har några marker att träna på så använder vi oss av våra brevduvor. Nu kommer vi att använda oss av en kastare som skickar upp en död duva, samtidigt som det ligger två levande i en bur så att Sally för en bra vittring efter fågel. I vanliga fall brukar vi träna med levande duvor men de ruvar och då får de bli en död duva istället, förklarar Per-Olof Öholm.
Brevduvor används ofta vid träning av stående fågelhundar, eftersom de flyger tillbaka hem och då spar man fågelbeståndet och kan på så sätt träna många gånger utan att behöva skaffa nya fåglar. De stående fågelhundarna används främst till att jaga hönsfågel (ripa, rapphöns, fasan, tjäder och orre).
Per-Olof och Kersti Öholm har ett duvslag med runt 40 duvor som de använder i träningen av sina hundar.
– Vi har varit på några kurser, bland annat hos ett fasaneri i Arvika, där de satt ut fasaner. Det var väldigt intressant och lärorikt. Det blir ju lite mer som en riktig jakt, säger Kersti Öholm.
Lydnad
Den viktigaste träningen är lydnaden. En jakthund måste ha en god grundlydnad innan den släpps ut på jaktprov och jakt.
– Du måste ha en bra lydnad på din hund. Den måste veta vad det handlar om när du ger ett kommando. En stoppsignal är jätteviktig i alla sammanhang, det måste din hund veta och stanna på sekunden och att de ska sitta så skytten kan skjuta fågeln i fritt läge. Du ska aldrig ta ut en hund på riktigt jakt om inte lydnaden sitter, säger Kersti Öholm.
Per-Olof Öholm laddar den automatiska uppskjutningsanordningen och tar bort skyddet för duvorna som sitter i buren strax bredvid. Han går en bit bort på den öppna gräsplanen och kommenderar fram Sally, som strax markerar med stånd att det finns fågel längre fram.
– Nu markerar hon med ett fint stånd, sen kommenderar jag henne att stöta upp fågel samtidigt som Kersti då trycker på knappen så att duvan flyger upp. Då ska hunden stanna och att ge skytten möjlighet att skjuta. Detta är ett viktigt moment där hunden måste stå still. När fågel är fälld ska hunden apportera, berättar Per-Olof Öholm.
Frysta fåglar
Apportträningen börjar i tidig ålder och då en del hundar tycker det är lite äckligt att ta en varm fågel i munnen är det bra att börja med frysta fåglar.
– Det tog oss ett år innan vi fick Sally klar att apportera. Men sen har hon klarat det galant, säger Kersti Öholm.
Det krävs mycket träning och tålamod för att få ett godkänt jaktprov och det gäller att hålla liv i intresset för både hund och förare.
– En röd och vit irländsk setter har en lite egen vilja. Men det är också det som gör det så roligt att jobba med en setter. Det tar sin tid att lära upp dem men sen får du så mycket tillbaka. Att se en stående fågelhund jaga är en fröjd för ögat, säger Kersti och Per-Olof Öholm och ger Sally beröm för en lyckad träningsdag.