Hoppa till huvudinnehållet

Snart måste vi få lov igen

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

”Där dansades i ytterkläder, där dansades fyrmanspolska, slängpolska, ringpolska, ett ursinnigt dansande var det”, så skriver Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga. På ett annat ställe skriver hon att värmlandspolskan är den underbaraste dans som låter jordens tungfotade söners sulor ”ljudlöst sväva fram över ohyvlade loggolv”.

I Berättarladan har jag under många år sett sådana ljudlöst svävande sulor dansa polskor i Västanå teaters uppsättningar. På ladans trägolv har stolta herrgårdsfröknar retat upp kaxiga kavaljerer då de tackat nej till en utsträckt hand. Där har också halling framförts, den mest kraftfulla av folkliga danser. I den lockas den manlige solodansaren ut på scenen av hänförda fiolstråkar. För varje varv på dansytan imponerar dansaren allt mer, kanske på sin käresta, kanske på sina konkurrenter i salen och på oss i publiken. Med akrobatiska danssteg, som för varje sekund blir högre, vidare och starkare, nås crescendot: I en virvlande volt sparkar han ner en högt upphängd hatt och har därmed, till folkets jubel, bevisat att han är oövervinnerlig.

Under trettonhelgen hjälpte jag till på Galan på Teaterbiografen i Sunne. Jag såg föreställningen fem gånger från balkongen. Bultande hits lockade fram glittrande kostymer, svängande hattar och leende ansikten. I den sammetsröda biosalongen gled, svängde och hoppade unga dansare lika elegant, välrepeterat och koordinerat som någonsin på Göta Lejon eller Oscars i Stockholm. Jag tänkte: Vad fryksdalingarna är priviligierade med så begåvade dansare.

Men, varken polska eller halling har denna denna sommar dunkat mot ladans tiljor och om det blir någon gala med proffsig showdans på Teaterbiografens scen efter årsskiftet står skrivet i det ostyrbara virusets gener.

Däremot har ett lågmält motstånd pågått. Kulturskolans dansklasser i Sunne har under våren, varje vecka, övat utomhus. Inte ska coronan stoppa oss, tycks de ha tänkt. På gräset, mittemot Jonnys blommor, har tränaren ropat uppmuntrande till gruppen, följt var och en av dem med blicken, visat dansstegen och rörelserna, och medan musik strömmat ur en osynlig spelare på backen, har de skapat mönster, energi och dynamik i grässlänten.

Så en kväll på Kolsnäs helt nyligen: solen leker i björkarnas bladverk vid restaurangens terrass och mindre sällskap samlas runt de uppställda borden på höjden. Musikquizen ska strax börja. Då ser jag ett tiotal vuxnas kroppar på den stora dansbanan nedanför. De står på rad, med ryggarna mot baren, med den för många nu så invanda dubbla armlängdens avstånd. Eftersom det strömmar musik ur högtalarna där jag står hörs inte den musik de dansar till, men de är fokuserade och rör sig samstämmigt. Larmet från baren eller några pratsamma rökare vid bänken strax intill bekommer dem inte. De dansar. Förvisso inte pardans, men det är något storslaget i att de, en liten trupp vanliga kvinnor och män, dansar på det golv där tusentals fötter saknats denna första sommaren på 33 år utan Fryksdalsdansen.

När jag kommer hem på kvällen efter quizen låter jag Monica Zetterlunds karaktäristiska röst sjunga ur mina högtalare. Jag öppnar fönstret på glänt och melodin färdas ut i julinatten: Jag nynnar med: ”Hör min bedårande sommarvals…” och smådansar till musiken. För mig är dansen i den stunden en enskild sak, på ett köksgolv mitt i natten.

Men, så snart det bara går? Jag blir upprymd av tanken: Ja, så fort coronan är över, visst är vi många som då måste ut på de ohyvlade loggolven? För i Värmland dansar vi, i glädje och i ursinne, för att underhålla, imponera eller bara njuta. Få upplevelser kan dessutom mäta sig med att ha en god kavaljer vid handen i en bugg, en polska eller vals. Vem kan, efter dessa isoleringens månader säga nej till en utsträckt hand, till ett ”Får jag lov?”

Susanne Nyman, litteraturvetare och skribent

Artikeltaggar

KrönikorSelma LagerlöfSunneSusanne Nyman