Hoppa till huvudinnehållet

Krönika: Kärlek kan vara en portion spagetti

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Vi är många som har fått det goda rådet: ”Det låter som ni måste tala med varandra”. Ja, det är som det behövs en checklista innan vi överhuvudtaget närmar oss varandra. Vi borde skicka den med bud i förväg varje gång vi vill komma nära en annan människa, skicka den ihop med ett kuvert med betalt porto och uppmaning ”åter avsändaren - om inte fler än 70 procent av listans ”så här funkar jag” - matchar”. Och nu talar jag om alla nära relationer, inte enbart parrelationer, även om de ofta är de mest frapperande.

Resonemanget går att applicera på exempelvis föräldraskap. Jag fick två virrpannor till pappa och mamma: den förstnämnde med mycket energi, och med energin kom en omedveten slagsida av hänsynslöshet. Han krävde att alla andra skulle med på hans ständigt avgående snabbtåg i form av att laga bilar klockan sju på morgonen, eller att öva musikstycken i tvåtimmarspass på söndagsförmiddagen då vi barn ville sova. Den andra, mamma, låg helst på en filt i gräset och läste Damernas värld eller tog en cykeltur och plockade vitsippor. Mina syskon och jag överlevde på snabbmakaroner, falukorv och ett och annat fiskblock och kom säkert styrkta ur uppväxten med dessa två motpoler, men det hade varit ja, enklare, om jag - innan jag blev född - hade fått en checklista att matcha mina egenskaper och behov med mot dessa två personligheters och en möjlighet att lägga in ett veto: ”Men Herre Gud, hur tänkte du nu? Jag är en människa som behöver tystnad och lugn och ro. Inte två ostrukturerade tjugofemåringar som skaffar fem barn och lika många bilar, ett fallfärdigt hus och femton instrument.”

Just i den där relationen har nu ingen av oss något val från start, men i andra relationer har vi möjligheten att tidigt ställa en del fundamentala frågor till den vi ska hänga med och vars svar troligen underlättar en del på den fortsatta vägen tillsammans.

När jag var ung så var jag ihop med en man som var äldre än jag. Han var pratglad, en duktig skribent, han var en fin pappa och han kunde sjunga. Detta var egenskaper som jag uppskattade, men jag frågade aldrig honom om hur han visade kärlek. Tiden gick och jag längtade efter att han skulle ta i mig, att han skulle fråga om mina tankar och vad jag drömde om, eller att vi två kunde sjunga ihop, ja sådant som jag menade var självklart då man tyckte om varandra. Jag kände mig inte särskilt älskad och blev besviken. Det slutade med att vi, försent och efter uppslitande gräl, hamnade i terapi. Strax efteråt valde vi att gå skilda vägar, men terapeuten frågade honom en sak och svaret har jag aldrig glömt:

-Det låter på Susanne som hon inte uppfattar att du ger henne kärlek. Hur visar du kärlek?

Och då kom hans svar:

- Jag lagar mat till henne, och jag funderar varje dag på vad hon tycker om att äta. När jag handlar tänker jag ut ingredienser hon uppskattar, jag går i grönsaksdisken och letar efter bladpersilja och i ostdisken tar jag den starka parmesanosten som hon sa hon tyckte om då vi var på en italiensk restaurang på en av våra första träffar. Jag vet att hon tycker om lapsangté, det där rökta, som luktar ganska äckligt, men hon gillar ju det, och jag köper det i den fina tébutiken på Hornsgatan och ibland köper jag engelska kakor, för hon tycker så mycket om England…

Där någonstans öppnade sig en avgrund. Jag hade inte sett hans matlagning och köplistor som en kärlekshandling. Jag trodde att han tyckte det var roligt att handla, att det roade honom att stå i köket bland kastruller och skärbrädor. Att det var hans nöje. Själv hade jag ingen utvecklad relation till mat. Mat var något man hann få i sig för att få energi inför nästa projekt. Visst, det var bra om den smakade gott, men mer än så, nix. Nu såg jag hans innerliga engagemang: dukarna på bordet, matens omsorgsfulla upplägg på faten, utvalda bestick och servetter, utsökta färg- och smakkombinationer. Jag skämdes och insåg hur olika vi var. Kramar var inte hans grej, inte långa vindlande samtal. Nej, han visade kärlek via sin matkonst och jag var den mest otacksamma gäst han kunde ha till bordet.

Vad vill jag säga med detta? Att vi ska skicka den där checklistan som ska garantera 70 procents matchning och annars begagna kuvertet med returporto? Kanske inte, men jag lärde mig att våga ställa några frågor i början av de relationer jag känner är viktiga. Det underlättar att veta en del, som till exempel, i vilken skepnad den andre visar kärlek. Ibland är det en strykning mot en kind, ibland en tänd lampa i hallen då man kommer hem sent, ibland en efterlängtad fråga som visar att personen tänkt på en, eller - som i det här fallet - en vackert upplagd portion spagetti, med noggrant klippt bladpersilja och finriven parmesan.

Susanne Nyman, litteraturvetare och skribent

Artikeltaggar

KrönikorSunneSusanne Nyman