Hoppa till huvudinnehållet

Krönika: Skapandets konst

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

– Har du läst min text?

– Jag har skrivit en ny låt!

– Har du sett altanen jag byggt?

”Att skapa utan att sprida det vidare är lika meningslöst som att tala utan att någon hör” ska den norska artisten och låtskrivaren Anne Grete Preus ha sagt. Det kan många av oss känna igen oss i.

Citaten jag inledde med har jag hört från människor runt om mig den senaste tiden. Människor som på olika vis varit kreativa. Engelskans ”to create”, betyder att skapa. Och osynlig, bakom citaten ovan ligger följdfrågan i luften: Visst blev den bra? eller: Tyckte du om den? Det är mänskligt att söka bekräftelse och beröm. Först i andras ögon blir det vi skapat väsentligt.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Så börjar skapelseberättelsen, Bibelns allra första rader. Sedan följer mer än fyrtio verser där texten beskriver hur Gud dag efter dag skapar. Först är det ljuset som skiljs från mörkret, sedan hav från land, därpå följer skapelsens ramverk: sol och måne, himmelens stjärnor. Sedan dess liv: fåglar och fiskar, fruktträd, blommor, grödor och djur, vilda som tama. Efter två tredjedelar av verserna dyker människan upp. Gud frambringar mannen och kvinna, till sin avbild. Vatten i skilda former nämns flera gånger, floder, hav och dimma, även fåglarna har en framträdande plats.

När jag läser bibelraderna tänker jag på hur roligt Gud verkar ha. Han blir vild av sin skapartalang! Vad mer behövs? Vad fattas nu? Då han studerar vad han åstadkommit är textens stående mantra: ”Det var gott.” Till synes lycklig över sina verk, kreerar han strax något nytt och uppmanar sin superkraft: ”Frambringa i vattnet ett vimmel av levande varelser” och så uppstod allsköns fiskar, små kräftor och enorma valar. Och återigen de förnöjsamma orden som summerar resultatet: A, det var - också - gott! Så nästa idé: Fåglar, så klart det ska finnas fåglar! ”Flyga ock fåglar under himmelens fäste”. Ja, Herren Gud fortsätter bokstavligen sitt skapande, i det oändliga. Han har ingen hejd i sig trots att ingen hejar på honom, han fortsätter i hänryckande entusiasm oberörd av bekräftelse, av andras beundrande blickar.

I Fryksdalen har vi fullmånen ovan de blå bergen, i skymningen den dansande dimman i dalen. Vi har Fryken, djup, lockande och en aning farlig. Vi har otaliga mindre sjöar fulla av gädda, röding och abborre. Vi har trädgårdar där fruktträden nyligen blommat ut, vars grenar om någon månad tyngs av frukt. På fälten vajar snart ax fulla av havre, vete och korn. Vi har älgar, rådjur och rävar, som oftare ser oss än vi ser dem. Grävlingar och igelkottar bökar i våra gräsmattor om nätterna. Vi har gäss och tranor, vars rop hörs kilometervida och till och med havsörn kan skådas. Och vi har människorna. Och oavsett om vi människor tror på skapelseberättelsen - eller ej, så kan vi enas om att själva den mänskliga förmågan att skapa är till glädje för oss. Vi målar, bygger, bakar, lagar mat. Vi syr, sjunger och dansar. Vissa dagar av slentrian, men så, emellanåt kommer glädjen, våra sinnen höjer sig ovan vardagsslit, scheman och ärenden, ur oss kommer plötsliga piruettliknande danssteg eller så rör sig penseln i handen oväntat magiskt över pappret. En helt vanlig onsdag kan en låt uppstå av sig själv ur joggingskornas rytm eller bilens surrande. A, vad fint det där var, vill vi utropa. Så letar vi snabbt upp någon som vi kan delge resultatet av skaparglädjen, någon som bekräftar vår förmåga. Vi vill så gärna höra från någon annan, det Gud en gång sa till sig själv, att wow: ”Det där var gott!”.

En morgon i sena maj hör jag sånglärkan. Sången är så påtaglig att jag är tvungen att stanna cykeln på slätten på väg in mot Sunne. Med ögonen söker jag den gråbruna fladdrande varelsen i luften ovan fälten. Jag ser henne mot den försommarblå himmelen. Hon sjunger och sjunger. Lekfullt låter hon sig sjunka lodrätt mot marken, så stiger hon igen, hänger som på en tråd från molntussarna. Uppe i den fria luften är hennes sång som vackrast. Tunn och klar.

Självfallet skulle hon sjunga utan mina örons häpnad. Hon sjunger för att det är hennes natur, för att det gör henne gott, ja, som Gud själv en gång skapade av lust, roar hon sig med sin skönsång. Hon förväntar sig inga applåder. Nästan tyngdlös jublar hon över sin egen fullkomlighet. Men, tänker jag, hon måste lämna marken för att sjunga, hon måste bort från farorna som lurar där nere. Först då, när hon är helt fri från rädslor och hot färdas hennes toner vida och klara. Jag ser och lyssnar till henne och önskar att vi alla kunde besitta den förmågan, att sjunga glimrande och ohämmat för oss själva utan publik - och känna: Det var gott.

Susanne Nyman

Artikeltaggar

KrönikorSunneSusanne Nyman