Sagan om Björne

Insändare
PUBLICERAD:
Sagans Björne och verklighetens Sundsbergs gård
Foto: Lars Swanö
Det var en gång en gård i det sköna Värmeland, med bördiga marker och djupa skogar. Den låg strax ovanför där den vackra sjön Löven glatt bredde ut sig i all sin glans, nästan som ett hav som precis sluppit undan det trånga sundet. Gården fanns där redan på 1600-talet; den såg byn förändras, människor gå och komma och generationer avlösa varandra. Den såg passion, dramatik och en stor skandal som skakade den lilla köpingen.

Gårdens patron gav bort sju bruk och all sin rikedom till sin älskade, och i gården finns ännu en guldring med en hårlock från den gifta lagmansfrun på Öjerviks gård. När testamentet lästes upp, var skandalen snart på var mans läppar, och Öjerviks fru låstes in i ett rum på vinden i hela 15 år. Raseriet och det glödande hatet försvann inte förrän lagmannen drog sitt sista andetag, men i ett sekel ryktades det om barn som bar blodet från patronen på Björne vidare.

Åren gick, vårt ”Björne” skiftade ägare, och vid mitten av förra seklet fanns en man och hans hustru där. Här fanns pigor och drängar, massor av djur och ett arbete som aldrig tog slut. Ägarna var måna om sin köping och skänkte stora marker till arbete och nöjen. ”Folkpark”, ”rekreationsområde”, ”camping” och ”hotell” – blev för gården helt nya ord att lära sig. Gårdens ägare skänkte mark och köpingen frodades. Både folk från detta Sund och långväga gäster kunde fröjdas över vad denna gård gav till byn.

Men de två makarna som nu levde på Björne ville mer. Deras liv var rikt, men dock inte på barn. De barn som skulle springa på gårdsplanen och leka i ladans hö, nej, de kom aldrig. Tystnaden sänkte sig över denna präktiga gård, som hade så mycket att ge. Så en kväll bestämde de sig; det skulle aldrig bli auktion på Björne och gårdsplanen skulle eka av barnens skratt igen!

Allt gav de bort, intill minsta öre, men det var inte borgmästaren som skulle råda här, utan folket. Det var till dessa ”sena tiders barn” av Sundets generationer som gården gavs. Den vackra grönskan, solens strålar genom de höga lönnarna, det präktiga huset med jasminen vid knuten, ladan, stor som en kyrka, uthus, bodar och gårdsplanen, som intill denna dag ekar av barnskratt och liksom ropar på de små att leka tafatt.

I sorg som i glädje möts ännu folket på denna gård – och alla känner de djupt i sitt hjärta att gården är deras. Och om du ännu inte upptäckt det, är du välkommen att sätta dig under de höga lönnarna en sommardag, känna doften från jasminen vid den solvarma husväggen – och lyssna på historiens jättebin, hur de glatt surrar runtom dig och den gård som är din – ty den gavs till folket.

Inger Grankvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.