En torsdagskväll, ilsket kall som så många andra kvällar i denna april då vi tvingats inse att än så är det långt till vår. Radions P4, ur takt med tiden, besjöng en vintertid som kommer med snö och köld från nord.
Så mycket mer välkomnande lyste fönstren från Sundsbergs gårds café och utställningslokaler. Ett drygt trettiotal av Sundsbergs gårds vänner, åtskilligt fler än vid senaste träffen, gav liv åt kamratskapets glädje och skärpte sedan uppmärksamheten inför Olle Söderbergs sakliga minnesbilder av vänföreningens bildande. Kaffe, med Josefakaka stimulerade den följande analysen vid borden.
Riksspelmannen Per-Thomas Eriksson fyllde nästa programpunkt med kultur vi kände som vår egen. Klangerna från fiol och nyckelharpa och hans egna vokala inslag lät heltigenom genuina och äkta, välgörande fria från effektsökeri. Kanske den dag kommer då Per-Thomas också ger oss prov på toner från medeltida vevlira.
I den inre av salarna pågår konstutställningen, vars intresse bland annat ligger i dess speglande av de avtryck internationella trender gör på värmländskt konstutövande. I Fryksdalen kan vi i våra bildkonstnärer se en anledning att hålla huvudet högt. Deras verk påminner oss om att vår del av Värmland är ingen avkrok.
Men, hade vi inte Sundsbergs gård, med alla aktiviteter och varierande sysselsättningar som gårdens vänförening stimulerar till, då ... då skulle det nog vara fara värt. Fara värt att det enkla och vegeterande finge ersätta det uppfinningsrika och aktiva.
Jag skriver inte dessa rader i avsikt att attackera eller angripa någon. Alla som agerar i offentlighetens ljus har säkert goda avsikter. Men en bra karl är inte sämre än att han kan ångra sig. Uppskattade kommunledning i Sunne, nu ber jag att ni, för vårt samhälles bästa, åter kör Sundsbergs gård utan begränsningar under förutsebar framtid.
Staffan Mörling, fil.lic etnologi